Helena Ek / Peter Janson / Anna Svensdotter • Cirkelstudie 731 • 2 april 2011, Karlsgatan 2, Västerås konstmuseum
Det finns konserter – och sedan finns det konserter. En äldre herre framför mig i publiken oroar sig över programbladet som bara anger ”röst” och inte sång. Hans vänner är lika förbryllade och teorierna växer till sig. Till slut enas de om att hon nog inte bara ska sjunga, ”hon kommer att prata också”. En lättnad faller över sällskapet som därmed lugnar sig.
”Hon” är sopranen Helena Ek, framstående inom tolkningen av tidig musik. Jag inser plötsligt att den dominerande skaran äldre åhörare runt omkring mig är barockentusiaster och jag kan inte annat än le litet av förtjusning åt att det jag trodde var en konsert vi satt och väntade på nu hade förvandlats till ett musiksociologiskt experiment. Programmets första punkt: ett stycke från 1200-talet av Colin Muset. Den sista punkten: ett stycke av spektralisten Philippe Hurel.
–Kanske ska vi undvika ordet ”intressant”, säger konferenciern (och till vardags gitarrfantomen) Patrik Karlsson inledningsvis. Jag förstår precis i vilket sammanhang han säger detta, men det skall visa sig att han dagen till ära har helt fel.
Västmanlandsmusiken har en liten programserie de kallar ”konserthuset på rymmen” där de försöker hitta alternativa lokaler vid sidan av den traditionstyngda salongsmiljön. I samarbete med den vitala Uruppförandeklubben har man satsat på en konsertverksamhet i Västerås konstmuseums nya lokaler i ASEA:s gamla industrimiljö på Karlsgatan 2 (på västmanländska uttalat Krlsg 2). Det handlar om stora, kala, vita ytor med putsat betonggolv. Estetiskt mycket tilltalande, men akustiken brukar vara något av ett vågspel i sådana sammanhang. Men konstmuseet visar sig vara ypperligt även för musik, åtminstone för flöjt, röst och bas.
Förutom Helena Ek består av ensemblen av Anna Svensdotter på flöjt och Peter Janson på kontrabas. Svensdotter har rötterna i hypermodern konstmusik och Janson i jazzen. All tre träffades på en workshop i Norberg sommaren 2009 och bestämde sig för att göra något tillsammans. Resultatet var konsertens höjdpunkt: ett uruppförande av det gemensamma stycket Cirkelstudie 731. Att det var ett uruppförande är också intressant, eftersom stycket aldrig kommer att låta likadant. Partituret består av tre cirklar om vardera sju ord, flera av dem hämtade från de så kallade pilgrimsorden; en improvisation där var och en associerar och färgar dem på sitt sätt och med valfri längd. Stycket inleder därmed i någorlunda samklang, men vartefter ordkombinationerna börjar röra på sig så glider musiken isär för att ibland förenas i egensinniga sammansättningar. Ek når emellanåt övermänskligt höga toner, Svensdotter blir till en vindtunnel och Janson försöker fläta in sig i strängarna. Kanske låter idén komplicerad, men det råder en förvånansvärd enkelhet över stycket. Det blir vackert, stundtals kuttrande och rytmiskt, stundtals dissonant och tassande.
Trion spelade också ett kort utdrag ur Karin Rehnqvists Requiem Aeternam (där Ek var med på verkets uruppförande i Skottland 2008), Sjóleiðin til Bagdad för soloflöjt av Leifur Thórarinsson, Morendo av Tryggve Lund med text av Elsa Grave samt flera kortare egna improvisationer. En riktig pärla var det inledande stycket En mai från cirka 1200 av Colin Muset, oerhört vackert där Ek också bidrog med den medeltida droneboxen vevlira. Ett utdrag ur Hurels Éoila avslutade som sagt: lekfullt, humoristiskt, djurlikt, med ett slags insisterande driv där den musikaliska utvecklingen bäst kan liknas vid ett akustiskt gräl mellan Ek, Svensdotter och Janson.
Suckar gick genom publiken och jag förstod att de, precis som jag, var både överraskade och tagna av evenemanget. Inte bara att ett stycke från 1200-talet tycks tala flytande med den moderna konstmusiken, utan också imponerande av trions så fullständiga och breda kompetens. Publiken hade nu fått erfara det spektrum som finns mellan flageolett och skrik, mellan melodisk vila och preparerad bas. Så uppstod något jag hittills inte varit med om i konsertsammanhang, annat än i förberedda och aningen uppstyltade förhållanden. Ett spontant samtal mellan musiker och publik uppstod, som var ivriga att veta mer om vad de fått uppleva. En äldre herre i publiken frågar, apropå Hurels ibland tumultartade stycke, med aningen skeptiskt stämma: ”skulle Mozart skulle låtit så här idag?”. – Ja! säger en äldre dam med bestämd röst bakom mig. Och i samma stund förstod jag att Uruppförandeklubben lyckats med betydligt mer än de från början hade tänkt sig.
Johan Redin
