The Answering Machine Cinnober Teater, Göteborg
Jag är litet nervös när jag vandrar in i Cinnober Teaters The Answering Machine, av upphovspersonerna kallad en ”dramainstallation”. Inte bara sådär spänd som man kan bli när man är på väg att träda in i en konstupplevelse, ett konstverk, vars regler och ramar är okända. Att jag dessutom är den enda besökaren får mig att känna mig än mer exponerad. Vid ett traditionellt scenkonstframträdande hade jag lättare kunnat försvinna, vara en i mängden av blickar. Nu skall min blick – recensentens blick – möta pianisten Maria Ingemarsson Berg – uppsättningens enda aktör. Aldrig har jag känt mig så utlämnad som publik. Kanske känner Ingemarsson Berg på samma sätt?
Något tecken på det noterar jag däremot inte, när hon resolut stegar in i rummet och sätter sig vid flygeln. Ur en högtalare i rummets bortre hörn hörs röster: Finn Iunkers fragmentariska text fragmenterad ytterligare genom Tony Blomdahls klippning. Filtrerad – för att låta som titelns telefonsvarare? Inga tydliga karaktärer framträder, i stället talar rösten som från en objektiv position där interaktion mellan individer känns långt borta. Det talas om krig och fred. Om resor: Baltikum, Kontinentaleuropa. Passkontroller.
Men rösterna stannar på håll, jag kan aldrig ta dem till mig. De verkar tala om en värld som inte är min, som jag inte kan relatera till. Till och med texten verkar vilja avlägsna sig från kommunikation, tala om sig själv hellre än om något annat; bli metatext, med fraser som ”inför en negation”, ”inför en konjunktion”.
Känslan förstärks av Ingemarsson Bergs närvaro i rummet. Högtalaren är liten, långt borta och högt uppe. Flygeln är stor och påtaglig, spänningen stor mellan Blomdahls glesa toner. Fragment av romantisk pianomusik framträder. En bedräglig kadens. Jag kommer på mig själv med att fokusera nästan helt på musiken, Ingemarsson Bergs timing och balanserade samspel med textfragmenten, som i mina öron reduceras till ljudmatta.
Efter en stund stormar Ingemarsson Berg ut, och jag förstår att det är dags för mig att gå vidare till nästa rum. Här förändras min upplevelse i grunden. Nu är det knappast frågan om ett scenrum längre, där jag kan sitta och betrakta. I stället blir jag inlåst i detta rum i vitt och rött, med mullrande basljud dånande ur fyra högtalare. Avsnitt av text skrivna på väggarna bidrar till en känsla av besatthet och paranoia. Jag blir rädd.
Det tredje och sista rummet – kliniskt vitt – blir ett uppvaknande snarare än en insikt. Jag är fortfarande oförstående inför vad som pågår omkring mig, men fylls av känslan att ha lärt mig existera här, i denna värld. Och kanske är det allt vi någonsin kan hoppas på? Även om jag saknar förståelse så har jag insett något, förändrats, på ett djupare plan. Jag har känt in och ställt om mig själv efter föreställningens speciella varande: ett slags mellanting mellan rumslighet och dramaturgi. De tre rummen introduceras ett efter ett, men liksom teman i en fuga vet jag aldrig när de kan komma att åter aktualiseras. Det återkommande läckaget från rockbandet som repar på våningen under överröstas ibland av Ingemarsson Bergs pianospel, som letar sig fram till mig genom den dörr hon så elegant och utstuderat lämnat litet på glänt.
Visserligen är föreställningens förlopp linjärt: jag leds från plats till plats utan att återvända till de tidigare. Men det faktum att jag kan höra att det då och då pågår saker i de andra rummen gör att jag är medveten om dem som just rum i en byggnad, snarare än som stadier i en process. Deras relation sinsemellan känns geografisk snarare än dramaturgisk eller kausal. Jag upplever ett mått av den sköna befrielse att släppas ut ur fiktionens/tidens endimensionella förlopp och i stället uppleva konsten i rumslighetens tre dimensioner. Eller, fyra, för tiden är i högsta grad närvarande i dessa rum. Min upplevelse är upphängd i det nät, den spänning som bildas mellan installations- och scenkonst. Jag lämnar Cinnober Teater tagen av känslan av att regissören Svante Aulis Löwenborg tillsammans med Blomdahl och ljussättaren Ernesto Mejia lyckats förvandla en lokal som jag känner så väl till något annat, till något fullkomligt främmande.
Johan Landgren
