Pietro Verardo: Föredrag om italienska futurismen • KammarensembleN spelar musik av Fabio Cifariello Ciardis •
8 och 9 december, Italienska kulturinstitutet, Stockholm
Mycket av futurismens historia är höljt i dunkel. Det gäller inte minst det mytomspunna instrumentet intonarumori där alla exemplaren förstördes under andra världskriget. Sedan dess har myten levt vidare, huvudsakligen genom de futuristiska manifesten, några få fotografier och en inspelning. Några av instrumenten finns dock i rekonstruerad form av Pietro Verardo, som ägnat årtionden åt ett idogt detektivarbete som bland annat inkluderar samtal med Russolos barnbarn om deras hågkomster och intryck. Han har på så sätt fått instrumenten att se ut och låta så som de en gång gjorde. Instrumenten skapades ursprungligen i familjer utifrån dess klangliga egenskaper, så som kväkljud, ”ylare” med flera. Verardo har ännu inte rekonstruerat alla instrument, men han är på god väg och de som finns existerar nu i två uppsättningar, en hemma i Venedig och en som mer eller mindre ständigt är på turné. Nu är det Sveriges tur och i onsdags kunde en liten publik höra Verardos initierade presentation av dem på italienska kulturinstitutet.
Presentationen följdes upp av en konsert dagen därpå med KammarensembleN. Konserten ägnades helt italienaren Fabio Cifariello Ciardis musik och innefattade två verk med intonarumori. Ciardi menar sig ha två väsentliga ingångar till komponerandet. Dels en ironisk attityd, som han applicerar på såväl musikhistoria och historia i allmänhet som på samtidskulturen, och dels en ”icke-ironisk” där aspekter som struktur och klang spelar väsentliga roller.
Till den förra kategorin får man räkna Tre Piccoli Studi sul Potere (Tre små studier i makt). Jag vet inte hur många gånger som jag på senare år stött på verk där tonsättaren vill tolka olika personers tal (ofta maktens män) genom instrument. I Saigon hörde jag Bit 20 spela Per Magnus Lindborgs Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn, där Olof Palmes berömda tal med fördömandet av bombningarna av Hanoi 1972 överfördes till en instrumentalensemble. Nyligen i Sydney hörde jag ett par konserter med ensemblen Topology som spelade Robert Davidsons Voice Portraits, som mer eller mindre bygger på simultana tolkningar av berömda politiker. Inget av dessa exempel har varit särskilt lyckade på grund av oförmågan att på ett intressant sätt sammanföra politik, humor och analys, samtidigt som det också verkar finnas en underförstådd önskan att musiken skall kunna stå för sig själv. Fabio Cifariello Ciardi lät i tur och ordning George W. Bush, Tony Blair och Barack Obama framträda talandes på en videoskärm, delvis redigerade, vilket tolkades skickligt av (i tur och ordning) Johan Söderlund (basklarinett), Peter Fridholm (flöjt) och Chrichan Larson (cello).
Men även om jag kan uppskatta det ironiska anslaget har jag svårt att finna något utöver detta när de initiala effekterna har lagt sig. Problemet är åter hur man på ett lyckat sätt kan förena den konstnärliga och politiska poängen. Vid sidan av Steve Reichs Different Trains är det mest lyckade exemplet på detta koncept Peter Ablingers förening av röst och piano, där rösten framträder som en legering av mänsklighet och ren mekanik.
Mindre ironiskt är Ab för ensemble; ett i högsta grad modernistiskt stycke där det utmärkande var förmågan att integrera annorlunda klangeffekter på helt rätt ställe, oavsett om det rör sig om skrap mot glasflaska, ”traditionella” extended techniques eller vässandet av knivar. Jag skulle hävda att detta är den verkligt väsentliga positiva egenskapen i Ciardis musik. Detta visar sig viktigt, inte minst i de två styckena som även innefattade några intonarumori.
I Cara P för kvinnoröst, fyra intonarumori, radio, stol och elektronik med texter av Luigi Russolo excellerade Jeanette Bjurling i sin dramatiska pendling mellan textläsning, sång och drama, där det även ingår att auditivt agera med den stol hon själv sitter på. Elektroniken och intonarumorin bildar tillsammans en kollageartad och framför allt sparsmakad fond. Därmed blir stycket, trots textens uppenbara förankring i den klassiska futurismens idéer med bland annat samplingar från Marinettis läsning av La Battaglia di Adrianopoli, mer ett modernt melodram än den retrofuturistiska excess man kunde befara.
Appunti per amanti Simultanei I, för trombon, fem intonarumori och elektronik var ytterligare ett lyckat exempel på ett oortodoxt sätt att förhålla sig till instrumenten, där tonsättaren åter igen visar hur han förmår att sammanföra klanger. Bäst fungerade det när trombonen gick i dialog med ett återhållet och därmed abstrakt spel på de olika intonarumori. För när musikerna började veva fullt ut blottades klichéerna och då fungerade samplingarna från någon gammal futurist mindre bra än i Cara P.
Fabio Cifariello Ciardi fick beställningarna på dessa verk från Venedigbiennalen. Om syftet var att utforska möjligheten att få dessa instrument att tillföra något ytterligare musikaliskt utöver att vara en tidsmarkör är detta definitivt rätt tonsättare för uppgiften. Dessa bullerinstrument kan framstå som rätt barnslig kuriosa. Men rätt trakterade kan de tillföra intressanta klanger än idag.
Andreas Engström
