Stenhammarkvartetten • Verk av Anders Hillborg, György Kurtág, Odd Sneeggen, George Crumb •
11 december, Capitol, Samtida Musik, Stockholm
Stenhammarkvartetten har de senaste åren trätt fram som förvaltare av den klasiska kvartetten samtidigt som de spelar det allra senaste. Det ”allra senaste” kanske inte främst skall tolkas i termer av de estetiska utposterna (något som Esaias Järnegard också konstaterade i en recension i Nutida Musik # 4 2009). Här finns ett stort mått av traditionsbevarande – vilket även deras mycket fina konsert på Capitol i Stockholm inom ramen för Samtida Musiks konsertserie visade.
Konserten inleddes med Anders Hillborgs Kongsgaard Variations, The Arietta Quartet (2006). Kvartetten bygger på den långsamma satsen i Beethovens pianosonat op. 111. Det är fascinerande hur Hillborg hela tiden lyckas bryta upp och lägga in annat material, som allusioner på barockmusik, folkmusik och diverse mer ospecificerat material, utan att avvika från grundstämningen. Också i de partier där artikulationen ”vänds”, det vill säga där attacken på tonen kommer mot slutet och därigenom skapar ett slags ”baklängeseffekt”, förblir stämning och motivfragment närvarande, men belysa genom ett helt annat slags filter.
György Kurtágs 12 Mikroludien op.13, hans andra stråkkvartett från 1978, blev en påtaglig kontrast. Längden är ungefär densamma, strax under 15 minuter, men här uppdelad i tolv satser på i genomsnitt en minut långa. Varje stycke är ett koncentrerat litet kraftpaket där tonbildningen är förhållandevis modernistisk-konventionell (om man räknar ”upp till och med” Bartók). Klangrikedomen framstår som enastående i sin exakthet, harmoniken och melodiken framträder i pizzicaton, flageolettspel; allt komprimerat i tiden (och därmed tätt) och samtidigt så fullständigt glasklart. Musikerna skall självklart ha en eloge.
Mer av koncentration hade jag önskat i Odd Sneeggens Quartet No. 1 som här fick sitt uruppförande. En livlig första sats följdes av ett stilla mittparti som ledde över i en avslutande sats med högt tempo. Det är inget fel på den formella biten; just vad gäller satslängd och storform fungerar det bra. Men det finns mycket som framstår som litet väl förutsägbart i materialet och hanteringen av detta. Det finns en övertydlighet i hur ett motiv liksom tvingas runt i alla stämmorna för att anses ha gjort sitt, hur det leder vidare till nästa idé, och så vidare. Ett välvilligt inställt öra kan kalla det för formell logik. Tyvärr upplever jag stundtals mer av en monotoni som också kommer av motivens oftast banala karaktär. Jag hade önskat att Sneeggen hade släppt på stringensen och låtit fantasin flöda.
Efter paus framfördes en av den moderna stråkkvartettens klassiker: George Crumbs Black Angels ”Thirteen Images from the Dark Land” från 1970. På det stora hela var detta en intressant pendang till Kurtágs kvartett, som estetiskt inte viker en tum från de Webernska koncentrerade idealen. Hos Crumb rör det sig om ungefär samma antal satser (13) som liksom hos Kurtág sinsemellan skiljer sig åt och som därtill har liknande längd. Men i övrigt är allt annorlunda. Black Angels är uppmikad och ges ett rejält reverb. Därtill är det utåtriktat, effektfullt och de tydliga citaten och stilistiska kasten har gjort att man betraktat stycket som ett postmodernistiskt portalverk. Stycket skildrar en helvetetsvandring där man bland annat hör insektssvärmar och hur djävulen spelar fiol. Musikerna deklamerar, skriker och spelar på gångar och glas. Samtidigt finns i denna omtumlande resa en djup koncentration med ett perfekt avvägt tidsförlopp och en noggrannhet i stämningsbyggandet. Crumb kryddar också med visuella effekter, som när violinisterna under ett parti med en äldre typ av harmonik spelar med fiolen i knäet. Men dessa effekter, vare sig de klingande eller visuella, går aldrig över gränsen till manierism.
Crumb lär ha tagit djupa intryck av Vietnamkriget vid komponerandet av Black Angels, och stycket har även jämförts med filmen Apocalypse Now! – en annan helvetesvandring. För min del finner jag likheter också på ett auditivt plan. På samma sätt som filmen är minutiöst utsmyckad med alla tänkbara ljudande detaljer presenterar Crumb en ström av klangliga effekter presenterade inom ramen för den stringenta formen.
Ett tag verkade det som om Stenhammarkvartetten inte skulle kunna framföra Black Angels. Detta för att instuderingen krävde repetition som det inte fanns finansiering för. Glädjande nog kunde Samtida Musik, tack vare ett bonusbidrag från Stockholms stad för framgångsrik verksamhet från året innan, för första gången skjuta till ett bidrag för just instuderingen. Musikerna kunde ta ledigt från sina ordinarie tjänster under ett antal dagar för att arbeta med stycket. Med den exakthet i dynamik och rörelse som de med tremolon gestaltade flugsvärmarna som for genom kvartetten framstod också stycket som synnerligen genomarbetat. Med denna konsert avslutade Samtida Musik säsongen. En säsong som enligt mig var än mer lyckad än den föregående.
Andreas Engström
