Steve Reich – Tonsättarfestival • Stockholms konserthus, 27 januari 2011
Det är inte första gången Drumming (1971) framförs i Sverige, och det är sannerligen inte första gången stycket framförs av Kroumata. Igår hade de förstärkts av slagverkare ur filharmonikerna, två sopraner och en piccolaflöjt. Drumming står ut i Reich produktion genom sin långa duration och konsekventa konstruktion; en rytmisk figur som upprepas och förskjuts, överlagras och spelas i olika register. Formen för stycket är egentligen en enkel A-A-A-B-form. De första tre satserna spelas i tur och ordning på uppstämda bongotrummor, marimba och klockspel. Den avslutande satsen är ett slags final där alla ingående instrument och röster spelar samtidigt. Rösterna och flöjten används som klangförstärkning av de befintliga slagverksljuden och utgör alltså inget självständigt musikaliskt element.Kvällens tolkning var stram, exakt och övertygande. Trots sin enkla struktur så rymmer stycket en enorm komplexitet, både för musiker och lyssnare. Drumming bör helst upplevas live, annars missar man den visuella aspekten av stycket. Det sceniska upplägget med tre slagverkssektioner i bredd och kompletterande röster i fonden förklarar pedagogiskt upplägget på verket. Musikerna kommer och går, slagverken befinner sig i mitten, nästan som kirurger kring ett upplyst operationsbord. Korta inspel av en enskild slagverkare som blir avlöst av en annan ger publiken ledtrådar till verkets konstruktion. Det musikaliska hantverket blir till bilder på näthinnan. Samtidigt är Drumming ett av Reichs mest transcendenta stycken, ett musikaliskt flöde som i långa passager balanserar på gränsen till upplösning.
Detta leder mig in på den kritik som har riktats mot minimalismen. Erik Wallrup, anklagar den i Svenska dagbladet för att vara ytlig och alltför begriplig, vilket också kommenterades av Andreas Engström på Nutida Musiks blogg. Jag håller inte med. Det går inte att döma en musikstil i så svepande ordalag, kritiken måste preciseras för att bli tydlig. Jag kan dock hålla med om att minimalismen efter 70-talet i många avseenden stagnerade och fastnade i bilden av sig själv. Att den därefter har institutionaliserats och bitvis blivit svulstig och kitschig, som i John Adams bombastiska orkesterminimalism, är förvisso ett faktum, men det är en annan diskussion. Den fräschör och originalitet som minimalismen bjöd på under de första decennierna rymmer både stort teoretiskt tolkningsdjup och rika musikaliska upplevelser.
Men min viktigaste invändning mot Wallrups kritik är att den inte bedömer minimalismen ur den kontext den är sprungen, nämligen konsten. Under det tidiga 60-talet levde konst och musik i symbios på gallerierna i New York. I diskursen kring den minimalistiska bildkonsten formulerade den inflytelserike amerikanske konstkritikern Clement Greenberg begreppet Flatness, en term som syftar på tvådimensionalitetens betydelse i den nya konsten. Genom att betona ytan ifrågasätter man det föreställande i konsten, djupet i bilden försvinner och därmed det skapande subjektet. Man skapar en plats utan början och slut, ett kontinuum att träda ner i där tiden saknar riktning. Man kan tycka vad man vill om Flatness inom konsten, men begreppet fick sin direkta översättning i musik av Steve Reich, LaMonte Young och Terry Riley. Eftersom gränsen är så pass diffus mellan bild, skulptur och musik från den här tiden anser jag det är svårt att bedöma endast musiken ur ett musikaliskt perspektiv. Musiken måste även betraktas som konst, och där finns definitivt ett tolkningsdjup och ett intressant samtal.
Oavsett om man betraktar Drumming som musik, skulptur eller konst i största allmänhet så är det kanske Steve Reich bästa stycke. Han sammanfattar sina musikaliska landvinningar oerhört precist och koncentrerat, samtidigt som han sträcker ut en hand mot musiken utanför den västerländska kulturen. Det spelar ingen roll om man söker klang och harmoni, komplexitet och hantverk, en andlig upplevelse eller bara ett jävla sväng. Drumming har allt detta, något som bevisades i övermått på Konserthuset igår kväll.
Christian Hörgren
