Jernberg & Lønning / Stackenäs & Strandberg / Mayas & Abdelnour • 16 december, FRIM/Fylkingen, Stockholm
Stockholm är det nya Berlin – sagt halvt på skämt av en person som dock har koll. Det har jag också, och jag skulle kunna hålla med. Berlin må vara centrum för den improviserade musiken, men där finns också mycket som inte är bra. Går man på FRIM eller Fylkingens konserter är det nästan alltid bra. I Berlin spelar man gratis medan man i Stockholm erbjuds ett visst arvode. Det gör att de internationella toppnamnen kommer, det uppstår fruktbara möten, samt att nivån i de egna leden vässas och publiken strömmar till. Så var det när FRIM avslutade säsongen på Fylkingen med tre duor av absolut toppklass.
Först ut var Sofia Jernberg (röst) och norske Eivind Lønning (trumpet). Det som direkt slog mig var den klangliga närhet, den rörelse in-och-ut-ur varandras klangregister som Jernberg tidigare på skiva så framgångsrikt utforskat tillsammans med cellisten Lene Grenager (Olof Bright, recenserad i Nutida Musik # 3 2010). Lønning arbetar konsekvent med små medel och små ljud, vilket han kombinerar med cirkelandning och multiphonics som skapar långa droneliknande flöden. De båda musikerna slår följe kring en viss idé, där initiativet växlar. Jernberg förmår låta skrämmande likt en trumpet, men lika ofta är det Lønning som kommer in på Jernbergs vokabulär. Det mest slående i detta förhållandevis nya samarbete är hur dynamiken är så exakt artikulerad. Duon har ett tonfall, en viss nivå på konverserandet, och det är denna som de utforskar.
Ett på sätt och vis naket spel står även David Stackenäs och Emil Strandberg för. Stackenäs spelar på nylonsträngand gitarr i ett slags arpeggioliknande flöde där även vänsterhandens fingrar används för anslag med en lätt dämpad och färgad klang. Det är ovanligt att höra Stackenäs i en så ren framtoning. Strandberg är en helt annan trumpetare än Lønning. Om Lønning arbetade med långa klangflöden gör Strandberg oftare korta insatser, som här accentuerar Stackenäs flöden. Strandberg har också ett mycket nära förhållande till jazzen, vilken han inte drar sig för att slå in på när han kryddar med inskjutande korta bopiga fraser, ofta med sordin. Efter hand betonar han de mer annorlunda ljuden, ett puttrande, med fladdertunga, som också ligger i linje med Stackenäs flöden. Det som framför allt kännetecknar denna duo är den på ytan enkla väg där minsta missöde vore avslöjande. Lyhördheten är extremt känslig, som när Stackenäs övergår till spela ackord och Strandberg lägger ut långa toner kring detta. Det är enkelt gjort, det svåra består i valet av vilka toner som passar in.
Det skulle vara lätt att hävda att duon med Magda Mayas (piano) och Christine Abdelnour Sehnaoui (saxofon) är kvällens höjdpunkt. Samtidigt är de just raka motsatsen till Stackenäs och Strandberg när de som här visar upp sina extroverta och expressiva sidor. Tempot är högt, utspelet starkare med Mayas som rör sig virtuost och snabbt i pianots innandöme och även slår an tangenter vars strängar är preparerade. Abdelnour visar i linje med detta upp en litet bredare uttryckspalett än jag är van vid från tidigare konserter, med ibland betydligt snabbare spel. Till skillnad mot Lønning och Jernberg antyder rollerna här de traditionella, med saxen i självklar soloposition. Men lika mycket handlar om omöjligheten att uppgå i varandras roller och klanger. Detta är heller inget som ses som en begränsning – det troliga är att det inte betytt någonting alls. Båda är i alla fall experter på att få fram de mest sanslösa ljuden ur sina respektive instrument, något som även kan höras på deras gemensamma cd Teeming (Olof Bright, recenserad i Nutida Musik # 3 2010).
Som väntat var det en stor publik som hade hittat till Fylkingen. Inte att förvåna: konserten är självskriven för den med minsta intresse i improvisationsmusik.
Andreas Engström
