Cold Heat av Anders Hillborg • Berliner Philharmoniker, David Zinman dirigent • 12 jan, Berlin
Berlinerfilharmonikerna anses av många vara en av världens främsta orkestrar. Kanske den allra främsta. Denna förhållandevis konservativa institution brukar inte främst spela nyskriven musik, så visst är det litet speciellt att Anders Hillborg nu fått en beställning på ett orkesterverk. Det är faktiskt första gången någonsin för en svensk tonsättare. I onsdags uruppfördes Hillborgs nya orkesterverk Cold Heat, som spelades under fyra kvällar.
I programhäftet görs för den insatte det litet märkliga påståendet att Skandinavien har en särställning internationellt inom ny musik. Finland, säger vi då, kanske Danmark och Norge. Men definitivt inte Sverige. Men från ett utifrånperspektiv är Skandinavien en enhet som representeras av sju-åtta starka namn. Och till dessa namn hör Hillborg.
Hillborg har en rad internationellt framgångsrika verk bakom sig där han utvecklat vissa stildrag och gör med en orkester det ingen annan kan, eller väljer att göra. I sina verk återkommer en intrikat virtuos orkesterbehandling med såväl kontrapunkt och figurationer som klangfält – tydligt renodlade idéer och tekniker, men som också kan flyta samman. Därtill en kompromisslös och pragmatisk dramaturgi med tydliga effekter, överraskningar och en logisk form i ett lagom långt tidsspann. Allt detta kännetecknade också Cold Heat.
Stycket inleds med utdragna klanger i stråkarna och mot detta snabbt rörligt pickande träblås. Tankarna går till den frirytmiska känslan i den Stravinskijartade öppningen av Clang and Fury, till någon av poplåtarna med Eva Dahlgren och till senare stycken som Eleven Gates. Anslaget känns hur som helst igen. Stycket får därefter skjuts i några senromantiska vågor med bleck på bred front. Det är snyggt, effektivt, dramatiskt och jag kan inte låta bli att kalla det filmiskt. Det leder över i ett linjärt parti med kontrapunktiska stråkar. Vidare finns också ett överraskande slagverksinpass, effektivt insvängande tuttibleck, täta stråkar och klangmoln som ibland drar åt den där känslan av orkestral elektronisk musik som Hillborg patenterat. Det avslutas med ett smäktande cellosolo, och i duo med soloviolinisten klockar det in på 13 min.
Det är fest och svårt att hitta en bättre konsertöppnare än Cold Heat. Hillborg rör sig hemtamt bland uttrycken. Just därför skulle man också kunna hävda: vi har hört det förr.
Konserten som helhet var utmärkt och varierad med Yo-Yo Ma som solist i Schostakovitj andra cellokonsert som följdes av ett mycket fint framförande av Nielsens femte symfoni, där särskilt satskulminationerna var enastående. Den som drog mest applåder för kvällen var faktiskt soloklarinettisten i denna symfoni.
Andreas Engström
