Robert Henke – Transition Machine • 30 okt–9 jan 2011, Färgfabriken, Stockholm
Robert Henke skriver i den lilla katalogen till utställningen Transition Machine om sina minnen från moderns arbete i mörkrummet, hur fotografierna långsamt omvandlades från intet till struktur. På ett liknande sätt beskriver han solens rörelse och skuggorna som uppstår och förflyttar sig. De bilder som Henke visar på dussinet monitorer i den mörkbelagda Färgfabriken föreställer detaljer från olika industrimiljöer. Dessa tonas in och ut ur varandra och skiftar på så sätt mellan konkreta och abstrakta former.
Ljudet är likaså inspelat från olika industriområden och påminner om rörelse av vatten, arbetande maskiner samt olika elektriska system. Även dessa ligger i lager över varandra och bildar droner som långsamt tonas in och ut. Jag blir litet förbryllad över Henkes ambitioner med ljuden, som enligt katalogen är tänkta som ett slags ”parfym”, ”atmosfär”, uttryckligen som bakgrund och inte som musik. Nu kan detta vara ett sätt att i mina ögon litet för tydligt förklara för besökaren att det ljudande skiljer sig från ”vanlig” musik. Tyvärr lyckas Henke i ord fånga essensen hos dessa ljudtapeter. Denna typ av drones går det tretton på dussinet och egentligen skulle jag kunna säga detsamma om bilderna, även om jag finner dem mer egenartade och vackra i sina skiftande abstraktioner.
Tanken var att ”maskinerna” under processen skulle fota av bilderna och lägga dessa till banken av bilder, vilket skulle innebära en långsam rörelse mot det abstrakta under utställningsperioden. Detta kunde blivit till en intressant dimension, en ”entropisk” struktur i det strukturlösa, men rent tekniskt var det omöjligt att genomföra. Det som är kvar av Transition Machines är industriestetik, drones och loopar; material och koncept som känns på tok för uttjatade. Det är också svårt att utöver den ytliga betraktelsen av västvärldens postindustriella miljöer finna spår som sträcker sig bortom den rena materialiteten. Å andra sidan är den mörka, rymliga lokalen i Färgfabriken ypperlig för strängt taget vilket verk som helst som strävar efter att likt Transition Machines hermetiskt sluta sig mot omvärlden. En styrka blir därför hur miljö och verk gifter sig och tillsammans blir ett rum för en stunds kontemplation. Men den bestående känslan är ändå att man just blivit exponerad för en både visuellt och auditivt välartikulerad bakgrund.
Andreas Engström
