Steve Reich – tonsättarfestival • Stockholms konserthus, 26 januari 2011
Årets Tonsättarfestival på Konserthuset är den tjugosjätte i ordningen, och i år tillägnas den en av minimalismens förgrundsgestalter Steve Reich. Minimalism är ett knepigt begrepp. Inom arkitekturen har den på tio år förvandlats från arkitekternas egen stil till en folkhemsplåga med pepparkvarnar i rostfritt. Inom konsten har den å andra sidan alltid representerat konstens frånvändhet, sekterismen och teoretiserandet, från suprematismens svarta duk till Don Judds kalla kuber. Men inom musiken har minimalism med tiden blivit rätt folklig. Nuförtiden dyker begreppet slentrianmässigt upp som popkulturell referens i var och varannan bandintervju.Ofta nämns just Steve Reich, och visst är han lätt att tycka om. Reich har en märklig förmåga att attrahera människor från olika kreativa discipliner, något som avspeglades i Konserthusets foajé på Tonsättarfestivalens premiärkväll. Där återfanns representanter från den svenska popexporten, excentriska koreografer, unga tonsättare, svenska DJ:s, musikkritiker och givetvis den troget återkommande, lätt grånade konserthuspubliken. Men Steve Reich är inte bara musik för musiker, han är även omtyckt av vanliga musiklyssnare, vilket ger honom en särställning bland minimalisterna.
Reich var en av pionjärerna som var med redan på 60-talet när minimalismen fortfarande var rå och konceptuell. Hans tidiga verk är enkla och bygger ofta på fasförskjutningar mellan två bandstämmor som ger komplexa ljudmoaréer. Under 70-talet fördjupade han sin musik med ensembleverk och udda instrumenteringar. De rytmiska förskjutningarna applicerades på längre verk med fler instrument och en rikare klangvärld. Under 80-talet började Reich intressera sig för röstens prosodi, och hur den kan användas som utgångspunkt för musikaliska fraser. Han började även utforska sin judiska identitet med verk som citerar religiösa urkunder. Från 90-talet fram till idag har Reich arbetat med större musikaliska format som även inbegripit bild och video, bland annat i ett flertal musikdramatiska verk. Eftersom Reich relativt tidigt övergav det konceptuella och valde att överlagra sin rytmiska minimalism med en mer lättsmält och musikdramatiskt orienterad harmonik så har han kommit att bli en konstmusikalisk symbol för storstaden New York. Han nämner själv jazzen som en förebild, men man kan spåra hans musik bakåt i den amerikanska traditionen via Sondheim och Copland, eller för den delen se släktskap med europeiska tonsättare som Bartók, Stravinsky och Debussy. Minimalismen har beskrivits som en reaktion mot den occidentala konstmusiken genom sitt intresse för en mer ”etnisk” musik, där i synnerhet afrikansk polyrytmik och balinesisk gamelan brukar nämnas i fallet Steve Reich.
Kvällens konsert inleddes med Clapping Music från 1972, framfört av tonsättaren själv tillsammans med slagverkaren Daniel Kåse från Kungliga Filharmonikerna. Ett lekfullt stycke där två personer klappar komplexa rytmiska figurer tillsammans, och vars skenbara enkelhet gör att stycket fungerar utmärkt som en aptitretare för resten av festivalprogrammet. Därefter följde You Are (Variations) från 2004, som är ett stycke för ensemble, fyra pianon, sex röster, marimba och vibrafon. En typisk Reich-instrumentering som känns som en kombination av verk som Six Pianos (1973) och Music for 18 Musicians (1976). Texten avhandlar religiösa och existentiella frågor, men budskapet förtas av orkestreringen som känns överlastad med alltför mycket som händer i samma register. Verket är ursprungligen skrivet för en mindre ensemble, men under festivalen framfördes orkesterversionen vilket väcker frågan om institutionaliseringen av konstmusiken och den publikanpassning detta kan leda till. I det samtal mellan Steve Reich och Ivo Nilsson som avslutade kvällen intygade Reich att han föredrar den mindre ensemblen framför kammarorkestern, något som måhända hade räddat just detta stycke ikväll. Slutligen framfördes Tehilim (1981) för röster, ensemble och slagverk, ett verk som har en renare och tydligare ljudbild vilket gjorde det till konsertens starkaste framförande.
Christian Hörgren
