Birgit Ulher / Gregory Büttner • Axelsson / Bromander / Stackenäs • Stockholm, Fylkingen, 11 februari
Efter två dagar med gästande improvisationsmusiker från Frankrike avslutades veckan med ett gästspel från Tyskland med de Hamburgbaserade musikerna Birgit Ulher (trumpet) och Gregory Büttner (elektronik). Därtill stod också en svensk jazztrio på programmet, med David Stackenäs på gitarr, Ville Bromander på bas och Andreas Axelsson på trummor.
Aftonen var inte lika tätbefolkad som French Connection, vilket är synd eftersom många därmed missade chansen att höra en av de absolut främsta trumpetspelarna inom dagens europeiska improvisationsscen. Det var ett bra tag sedan Ulher var här sist. Då var det tillsammans med röstkonstnären Ute Wassermann, nu tillsammans med högtalarkonstnären Büttner. Duon släppte i höstas skivan Tehricks (på 1000füssler) och nu gavs det alltså tillfälle att se hur denna märkliga musik blir till.
Det handlar om simultana akustiska och elektroniska händelser som inte är helt enkla att förklara utan att det låter krångligare än vad det är. Sedan ett antal år har Ulher utvecklat särskilda sordiner som ursprungligen är högtalarelement. I dessa sänds ett dovt radiobrus mot vilket hon korresponderar med sin kvävda, atmosfäriska trumpet. Instrumentet är alltså både mottagare och sändare på en och samma gång. I samspel med Büttner smygs även hans elektronik in i Ulhers sordiner, men huvuddelen av deras improviserade samspel sker genom hans manipulationer av ett antal högtalare som han placerat framför sig på bordet. Genom impulser från sin laptop blir högtalaren en vibrerande yta som han preparerar med plåtburkar, metallytor och små klena pinnar.
Det prasslar, knattar och frasar. Ljuden tycks tala precis samma språk som Ulher. Resultatet är en ljudbild som lägger sig ganska högt i registret, den är ytligt sett perforerad och väsande i sitt tunna uttryck. Men tillsammans jobbar de fram olika former av densitet, minimala ackumulationer som tycks röra sig fläckvis över den musikaliska utvecklingen. Jag kommer närmast att tänka på blyertsteckningar, som just genom sin ganska spröda teknik ändå kan övertyga om sin tyngd. Men här finns ingen formalism, ingen stegring, inget klimax. Vartefter konserten utvecklar sig framstår Ulher och Büttner alltmer som slagverkare där friktioner och mikroskopiska vibrationer pressar samman ljudkällorna och håller dem tillbaka. I denna akt finner jag något alldeles särskilt i Ulhers musikskapande, och för den delen också hos Büttner. Det uppstår en periodicitet utan att vara rytmik. Vissa – ibland är jag själv en av dem – hävdar att den så (litet slarvigt) kallade reduktionismen löper risken att måla in sig i ett hörn där den snart bara kan väsa på ett och samma sätt. Men hos Ulher ser jag något unikt, ett spår som få har följt och som kräver betydligt mer än att skala bort det vi (litet slarvigt) kallar tonalitet. Det finns något genuint färgsprakande i dessa gråskalor. There’s method in this madness.
Den avslutande friformstrion bjöd på någonting diametralt motsatt. Måtte detta vara ett genialiskt grepp hos arrangörerna att också ge någon form av klimax, en fredagskväll trots allt. Detta är sagt helt utan ironi, och det är alls inga problem i fråga om kvalitet när Axelsson, Bromander och Stackenäs får scenen i sin besittning. Åtminstone inte vad beträffar deras respektive kunskaper.
Men tillsammans är jag osäker på resultatet. Jag fick inte känslan av att det riktigt lyfte. Bromander höll ett finfint bassolo som landade perfekt, men utan att varken Stackenäs eller Axelsson tog emot. Slutligen kom reaktionen och detta verkligen med besked: Stackenäs går an mot gitarren som om det inte fanns någon morgondag. En verkligen fantastisk storm från Stackenäs, som uppenbart skaffat någon ny effektpedal. Däremot är Bromander aningen vilse och Axelsson sitter och funderar. Det ”funkade” inte helt enkelt, för att nu använda en helt hopplös metafor. Men ibland ligger dessa nära sanningen. Tyskland – Sverige 1-0.
Johan Redin
