Mats Lindström • Rekviem av svensk medborgare med anledning av mordet på Olof Palme • 26 Februari 2011, Audiorama, Stockholm
– Det är fruktansvärt …är han död? – Ja. Det skedde precis här. – Det är hemskt att det sker i Sverige, såna här saker. Man tror inte det. Man blir jävligt besviken faktiskt.
Tjugofem år har gått sedan Olof Palme mördades. Replikväxlingen ovan är från Sveavägen den natten, en reporter har fångat en ung kvinna som låter uppenbart skakad. Replikerna utgör också slutorden i Mats Lindströms verk Rekviem av svensk medborgare med anledning av mordet på Olof Palme, som man kunde höra på Audiorama i Stockholm i slutet av februari med anledning av 25-årsdagen av mordet. De 70 platserna tog snabbt slut, och en extraföreställning fick sättas in.
Det här stycket har tagit sig många former. Det gjordes ursprungligen som en installation, därefter som ett verk för scenen, innan radioteatern beställde en version 2001. Nu, tio år senare, har Mats Lindström gjort en mixning för mångkanaliga lyssningsrum, som det på Audiorama.
Rekviem/…/ är just en mångstämmig sorgesång över händelsen på Sveavägen 1986 och dess genomgripande efterverkningar hos en hel nation, från offentlig, statlig nivå och in i medborgarnas privata känslor och minnen. Kompositionen består till stor del av dokumentärt material, som radio- och telekommunikation under själva mordnatten; vi hör bland annat taxichaufförer och personal från Länsalarmeringscentralen. Några andra ingredienser är Fröken Ur som räknar sekunder, uppläsningar ur Juristkommissionens svidande utvärdering, Kristine Scholz långsamma piano, ett av Palmes egna visionära tal om demokratin, uppläsningar av några ungdomars minnen av det ögonblick då de själva i femårsåldern fick veta att en farbror vid namn Olof Palme var död. Och mycket annat.
Verket innehåller känsloladdat dokumentärt material. Jag ser också Lindström sätt att laborera med kvaliteterna hos olika typer av röster som särskilt intressant. Ebba Lundberg som man kan känna igen som den ”gamla” fröken UR, och Johanna Herrman Lundberg, fd Östlund, som ropar ut hållplatserna på stadsbussarna i Stockholm (även Fröken Ur sedan den 8 mars 2000) – röster som dessa har anlitats som uppläsare.
Vilken text som helst färgas givetvis alltid på ett avgörande sätt av den röst som läser den. Här uppstår till exempel en oväntad, stram sorgsenhet, när Fröken Ur ger sin trygga tydliga röst åt juristkommissionens sakliga redogörelse för hur polisen och andra instanser helt tappade koncepten under mordnatten. Skådespelare finns med som läser minnesuppteckningar, och så andra icke alls så välmodulerade stämmor, som taxichaufförer och ögonvittnesskildringar hämtade ur radiosändningar. Brytningen mellan rösterna förstärker bilden av ett helt samhälle, på alla nivåer, som försöker förhålla sig.
Hur man förhåller sig till verket påverkar hur man lyssnar. Om man vill lyssna på stycket som ett rent ljudverk uppstår kanske en komplikation av att materialet i sig är så intressant att man inte vill missa vad någon säger. Jag har hört detta stycke ett otal gånger i dess stereoversion och då brottats med hur man som lyssnare ständigt måste välja mellan lagren, avstå från något spår för att följa något annat, för att sedan gira över till något tredje innan det försvinner ut ur hörbarheten. Om man bara flyter med får man också acceptera ett annat förhållningssätt till detaljerna.
På Audiorama sitter man inuti kretsen av högtalare så at ljuden och rösterna tar fysisk plats på olika håll i rummet. Det här förändrar och förstärker känslan av att befinna sig inuti ett kollektivt medvetande, som på olika sätt, i olika tonlägen, försöker hantera det som hänt. Av någon anledning upplever jag det som mer möjligt att lyssna på flera saker samtidigt, kanske har det med riktningarna att göra. De fysiska positionerna gör det enklare att orientera sig.
Innan föreställningens början berättade Karin Starre, Audioramas chef och initiativtagare, att det här verket var en av gnistorna som satte fart på idén om en lyssningsscen. I den bemärkelsen, sa hon, kan man säga att Lindströms stycke har kommit hem.
Det kan man kanske säga ur själva verkets synvinkel också. Den nya mångkanalsversionen når verkligen en bit längre än sin(a) föregångare.
Susanne Skog
