För en tid sedan twittrade Expressens musikskribent Gunilla Brodrej om sin besvikelse över att ingen hade kommenterat hennes text om operakritikens försvinnande (29 mars). Jag har full förståelse, dels för dem som inte brydde sig om att kommentera och dels för Brodrej själv – artikeln var så inskränkt och självupptagen att den egentligen inte är värd att kommentera. Och Brodrej vet såklart att det är bättre att få på pälsen än att bli fullständigt ignorerad.
Bakgrunden var att Kungliga operan arrangerade ett samtal om operakritikens framtid utan att det bland de medverkande fanns någon kritiker. Brodrej konstaterar att flera kritiker ”bytt sida” och skriver i programhäftena, gör något annat eller är frilanskritiker. Argumentationen är lika glasklar som retoriken är genomskinlig. Genom att oroa sig över operakritikens allmänna situation och kritikerns nedmontering kan hon i all anspråkslöshet lyfta fram sig själv som det lysande undantaget; en av de få, rent av den enda, fast anställda kritikerna och därtill ofta den enda som vågar ”ge en föreställning negativ kritik”. Ett samband som knappast är en slump, menar hon.
Det är inte så litet fräckt, och påståendet stämmer heller inte. I tidskriften Opera finns, säg 5-6 kritiker som i hög omfattning ägnar sig åt kvalitativ operakritik. I Nutida Musik finns det 2-3 kritiker som också i motsvarande omfattning skriver om ny musikteater. Just det, där valde jag ett annat ord. Den opera som man befattar sig med i svensk dagspress, tydligen det enda stället där det finns kritiker, enligt Brodrej, är traditionell äldre, eller traditionell nyare opera, eller musikal. Det är tryggt, svenskt och inkört.
Opera är en tämligen öppen genre som också drar åt såväl performance som mediakonst, och vice versa ”från” bild- och teaterkonsterna finns likaledes intressanta och relevanta gränsområden. Detta är Magnus Haglund inne på i sin kommentar till Brodrejs text (13 april) och han finner inte tillstymmelse av denna öppenhet på den svenska scenen.
Och kritiken speglar detta. Man åker land och rike runt (nåja) och skriver om nya uppsättningar av gammal opera, eller de stora institutionernas uppsättningar av nya verk. Snacka om att sätta sig i institutionernas knän. Utlandsperspektivet inskränker sig till när det finns någon form av svensk anknytning, som en opera efter P.O. Enquist, eller någon kändisfaktor, som till exempel en opera baserad på Anne Nicole Smiths liv. Tidskriften Opera är förvisso knappast progressiva i sin syn på operagenren – där ny opera tycks mer eller mindre liktydigt med musikal – men kritiken är åtminstone insatt och internationellt orienterad. Nutida Musik är i sammanhanget ingen specialtidskrift men likväl betydligt bättre på att utifrån en internationell horisont belysa den samtida musikteaterns mångfacetterade sidor och estetiska potentialer, vilket vi också ägnade ett temanummer för ett år sedan (# 1 2010).
Det stämmer som Brodrej skriver att operakritiken inte mår något vidare. Men det beror knappast på att det finns för få aktiva på dagstidningarna. Att Brodrej som fast kritiker kan våga sig på litet negativ ”kritisk” verksamhet betyder alls inte att hon kan verka utan kompromisser: i valet mellan låt säga Verdi och Furrer vill nog Expressen publicera det förra. Självcensuren (eller rätt och slätt inskränkt smak) tycks Brodrej ha glömt. Så på sätt och vis bör vi kanske hoppas på att fler ”byter sida”. Brodrej tycks sätta likhetstecken mellan frilans och arbetslös, men glömmer därmed hela upphovet till själva begreppet frilans, det vill säga ”fri yrkesutövare”. Hur fria är dagstidningarnas kritiker, de fast anställda och de frilansande, som alla skriver om samma föreställningar och med samma skygglappar? Även om det inte finns många fasta kritiker så finns det åtminstone många ”orörliga kritiker”, det vill säga sådana som uppbär kontinuerligt arvode för att om och om säga samma sak.
Andreas Engström
