The Music of Matthias Kaul • Akros Percussion Collective • 10, maj, Westwerk, Hamburg
En hel kväll med slagverksstycken av Matthias Kaul gör det svårt att på förhand lista ut vart det hela skall bära. Att humorn kommer att närvara är dock något som man kan räkna med. En högst egensinnig och otramsig sådan dock; sällan uppenbar, utan ofta något som framkommer när man plötsligt börjar tänka på vilka ljud man faktiskt sitter och lyssnar till.
I kompositionen Wheeled (2010) för fem cyklar spelas ekrarna med stråke, och tillsammans låter de verkligen som en ostämd stråkkvartett som repeterar, eller försöker repetera, något ur Weberns katalog. Det är ljud jag aldrig har hört förut men ändå associativa och rentav vilseledande (är detta slagverk? stråkmusik?). Jag är övertygad om att det flesta som bara hade hört en inspelning av detta utan att känna till källan hade svarat att det är stråkar de hör. (Se här några minuter in i Kauls egen instruktionsfilm.) Likaså finns här geniala grepp som att släppa på ventilerna och låta luften som pyser ut möta halsen på en glasflaska. Plötsligt hör man musik för fem visslare. Wheeled kan på pappret framstå som något av en gimmick eller cirkuskonster inom nutida musik, men det är rytmiskt och sjungande med en lekfullhet som med rätta får stå i förgrunden.
Kauls musik tolkas av The Akros Percussion Collective från Ohio: Gustavo Aguilar, Matt Dudack, Tim Hilton, Kevin Lewis, Jeff Neitzke och Bill Sallak. Sextettens verkliga kvalitéter uppenbaras omedelbart i stycket Bell Air (2010) för 30 klockor i olika storlekar, former och tonarter. Klockorna spelas med stockar, stråkar, händer och ibland med armarna som sordiner. Stycket består i grunden av en seriell påbyggnad av rytmer som så småningom eskalerar och blir till en tung, fyllig mässingsdrone.
Förutom klockorna, några cymbaler och mindre tam-tams består slagverket i Kauls musik av antingen material funna i vardagslivet eller objekt han har konstruerat själv. Kvällens uruppförande av kompositionen Stuff From Above var något av en uppvisning i konsten att skapa egensinniga och suggestiva ljud utan att det sker för sakens skull. Det är skrivet för fyra spelare, två framför och två bakom publiken, med varsina uppsättningar av cymbaler vars klangstrukturer kontrolleras av slangförstärkta mikrofoner som fångar upp vibrationerna. Det bildas en mörk, fjärran klangmassa som då och då ändrar form med hjälp av frigolitsordiner, piccoloflöjter, stora träblock och munspel. Ett annat instrument som här dyker upp består av en stor triangel som fästs med vajer tillsammans med en större konkav frigolitbit. Instrumentet ser uppseendeväckande, rentav komiskt ut men det ger ifrån sig ett märkvärdigt spöklikt ljud som är fullständigt omöjligt att beskriva. Utvecklingen av stycket skedde i koordinerat samspel men också något som jag upplevde som kiasmiska relationer mellan de fyra spelarna. Ett förträffligt stycke som jag gärna skulle höras tolkad av flera.
Kvällen bjöd också på det litet ironiskt kommenterande stycket Hitzackerwasserspiele (2010) för långa pvc-rör och mindre tam-tams i vattenhink, samt Amadeu Antonio Kiowa (2000) där två av slagverkarna i huvudsak spelar med sejarmekaniken på en uppochnedvänd virveltrumma: en mässingsskål sätts i vibration med en stråke och liksom ”häller” den vibrerande luften över sejaren – och rasslet kan mycket väl vara bruset vågor…
Det här var mitt första möte med Kauls musik i konsertform och enastående är nog bara förnamnet. Men mycket av kvällens ära tycker jag också tillfaller Akrosensemblen. Programmet på Westwerk slutade i rungande applåder, så kraftiga att situationen krävde ett extranummer. Det blev en da capo av Bell Air – fast i dubbel hastighet!
Johan Redin
