OEI Poetry Area: Extension # 16 • Caroline Bergvall, Charles Bernstein, Christian Bök • 10 maj, WELD, Stockholm
CBCBCB. Ett citat från någon av de språkmaterialistiskt orienterade poeterna på tidskriften OEI:s arrangemang på Weld i Stockholm? Kanske. Men framför allt är det initialerna på de tre poeterna Caroline Bergvall, Charles Bernstein och Christian Bök.
Av arrangörerna kallas dessa några av ”samtidens viktigaste och mest innovativa poeter”. Det beror naturligtvis på vilken horisont man väljer att blicka ut över. Det råder emellertid ingen tvekan om att samtliga är centrala aktörer inom en poesi som rör sig mot en materialistisk utvidgning av språket och som innefattar poetiskt och språkligt arbete i en mängd olika medier och uttryck, där performance eller det performativa är centralt.
Kanadensaren Christian Bök är först ut. Han inleder med en aria som han själv framförde i Murray Schafers soundscapeopera The Princess of the Stars. Det är primärt vare sig text eller sång utan mer ett slags ”urljud” som skriks fram med en obönhörlig kraft med en raspig artikulation som helt utan några effekter har en elektronisk, eller åtminstone maskinellt-mekanisk, karaktär. Det är våldsamt intensivt och Bök visar vilken lysande livepoet han är. Minst lika slående är den enastående musikaliteten; i den böljande dynamiken framträder övertoner, långa linjer som får dynamiska kurvaturer och fin artikulering av tid.
I de textorienterade läsningarna visar Bök framför allt upp sin rytmiska färdighet, men också hur det i det rytmiska och snabba språkflödet bildas melodiska konturer. Men här finns också en dynamik som bär på humor, och som i sin hårda, liksom agitatoriska stil får en att tänka på klassisk dadaistisk ljudpoesi.
Caroline Bergvalls (Frankrike/Norge) framtoning är helt annan. Hon läser i ett mantraliknande mjukt flöde, men där texten allt annat än vaggar en till ro då den hela tiden glider mellan olika språk. På så vis blir texten till ett flöde av klangliga nyanser snarare än språkliga betydelser – även om just sökandet efter de meningsbärande fragmenten bildar en ytterligare nivå. I den briljanta ihopläsningen av en massa titlar på poplåtar får det musikaliska flödet ett ytterligare associativt musikaliskt lager.
I sammanhanget och just denna kväll stod Charles Bernstein (USA) för den mest konventionella läsningen. Hans prosapoem var mer textligt än performativt eller sonort och till skillnad mot Bergvall och Bök inte på samma sätt gestaltat genom framförandeakten. Icke desto mindre framstår Bernstein som en strålande livepoet – där just det skrivna ordet blir det klingande ordet, eller ett ljud, som därmed får en ytterligare nyans eller resonans.
Andreas Engström
