Heiner Goebbels och Gustav Mahler • Athelas New Music Festival • 28 maj, Köpenhamn
Inom loppet av ett par veckor har två danska festivaler för ny musik riktat blicken söderut mot den gräns man i andra sammanhang nuförtiden bevakar hårt, mot Tyskland. På Sporfestivalen i Århus (se recension) låg fokus på ljudkonst och Berlin. Den tredje upplagan av Athelas New Music Festival i Köpenhamn kretsar kring ny tysk musik och förhållandet till litteratur och teater.
Öppningskonserten inleddes med sista satsen ”Der Abschied” från Gustav Mahlers Das Lied von der Erde i Arnold Schönbergs och Rainer Riehns arrangemang för kammarensemble. Även om de resurser Mahler arbetade med som bekant är i den stora skalan är instrumenteringen ofta intim och kammarmusikalisk. Detta särdrag var vidbehållet i denna version som därmed också ligger nära originalklangen. Visst kunde man under vissa stunder sakna den breda klangen, särskilt i stråk- och i hornstämman. Men tankarna gick sällan på att det var en slimmad version utan man kunde fult ut njuta av alten Hanne Fischer och musikerna i Athelas Sinfonietta som i stort sett levde upp till de exceptionella krav på precision och närvaro som denna version ställer.
Temat för öppningskonserten var ”Jammer på jorden – sange om afsked og krig”, vilket följdes upp i Heiner Goebbels Songs of Wars I Have Seen med text av Gertrude Stein som bygger på hennes upplevelser av Frankrike under den tyska ockupationen. Heiner Goebbels är något av ett fenomen då han i teatervärlden snarare är känd scenkonstnär än den tonsättare han är i grunden. Hans verk är hur som helst utmärkta om man med ett teatertema vill peka i en riktning framåt eller åtminstone ställa den implicita frågan vad teater kan vara.
Detta musikteaterverk är inte så mycket teater som en iscensättning av idéer där musik text och den övergripande regin griper in i varandra, ibland konkret, men ofta mer associativt. I Songs of Wars sker detta genom olika polariseringar: kammarensemblen (Athelas) flankeras av en ensemble med äldre instrument (Concerto Copenhagen); de manliga musikerna står i fonden, kvinnorna längst fram; männen är svartklädda, kvinnorna bär vanliga hemmakläder. Vid kvinnornas stolar är olika bordslampor placerade som liksom förstärker den privata sfären, som ställs mot männens officiella dito. Det är männen som går i krig och det är här kvinnorna som läser ur Steins texter – och som med cirkelrörelser spelar på tibetanska gongar, vilket ger bilden av mattillberedning; en ytterligare visualiserad domesticering.
Ovanpå detta raster sker en mängd förflyttningar. Goebbels musik bygger på kollage, tvära kast och stilbyten. Här uppstår både associationer och glapp i förhållande till text och det vi ser. Genom akustiskt och elektroniskt samverkande monoton maskinmusik, lounchig jazztango, slö mambo och barockpastischer kastas vi in i de strukturer som bygger upp Richard III men lika mycket den evigt mänskliga konfliktföringen som detaljer ur vardagen. Här finns också ett stort mått av humor och texten kan på märkliga vägar nå rent absurdistiska nivåer. Det finns linjer, men man vet sällan vad de enskilda momenten leder fram till. Detta i kombination med tydlighet i såväl musikaliska grepp som val av text och deklamation gör att man sitter på nålar. En stark öppning på vad som verkar bli en fantastiskt intressant festival.
Andreas Engström
