José González & Göteborg String Theory – 15 april, Uppsala Konsert & Kongress
Egentligen räcker det gott med José González tysta men starka, timida men stolta röst och märkvärdigt fylliga, eller med ett modeord, feta gitarr, som är nylon- och inte stålsträngad. Men det måste slås fast direkt, hans musik får ytterligare en dimension i The Göteborg String Theorys ackompanjemang och i dirigenten och kompositören Nackts arrangemang.
González låtar är ofta vemodiga stycken i moll på två, tre minuter. Här får de utrymme att växa och välla fram, avta och klinga ut, likt månfaser eller tidvatten. Och det låter bra; Göteborg String Theory kommer bättre till sin rätt i konsertsalen än på skivan V/A (recenserad i # 1 2010), där ljudspåren inte har samma dynamik som konsertens livespår.
I den 20 man starka Berlin- och Göteborgsbaserade ensemblen finns en samplare och viss betoning ligger på slagverk. De konstmusikaliska arrangemangen gränsar därför emellanåt åt det ”klubbiga”; det är beatbetonat och mycket dansant – Nackt dirigerar liksom gungande, på hiphopmanér. González har sannerligen en rytmkänsla som få svenska trubadurer och vispoeter före honom (skall vara Cornelis i så fall). Men så heter husgudarna Nick Drake och Silvio Rodriguez.
Under den två timmar långa konserten hinner González beta av i stort sett hela sin sparsmakade repertoar. Rummet är väsentligt. Kvällen innan spelade de på Södra teatern i Stockholm, och jag kan inte tänka mig att den murriga 1800-talslokalen kan ha gjort musikerna och musiken rättvisa. Uppsala Konsert & Kongress är byggt för dagens musikkultur och det vinner naturligtvis González & Göteborg String Theory på.
Rikard Rehnbergh
