Phil Corner • The Only Silence is Noise / The Only Noise is Music • 9 maj, Hochschule für Bildende Künste, Hamburg
Fluxuslegenden Philip Corner inleder festivalen Blurred Edges’ första vecka med att i tystnad skjuta ett piano över golvet. Mödosamt låter han pianot närma sig publiken samtidigt som det också sakta och säkert börjar hota den. Vad man normalt förstår med Piano movement, som Corner kallar denna performance, lägger vi bakom oss.
Vad kan man göra med ett piano? Hur långt sträcker sig dess begrepp om man inte längre är intresserad av dess tangenter? Corner inleder med att han tycker det är synd att han mest har blivit uppmärksammad som den som sågar sönder och förstör pianon under destruktiva omständigheter. Han har också arbetat länge med bland annat gamelan.
Men samtidigt har Corner svårt att hålla sig från att tala om alla dessa performativa möjligheter som han i decennier har undersökt under namnet Piano activites, där olika aktörer tilldelas specifika roller i förhållande till pianot. Att rätt och slätt krossa det med ett basebollträ eller yxa är nog mer visuellt och politiskt intressant än musikaliskt utforskande – samt att det omedelbart förlorar sin kraft om man upprepar det gång efter annan.
Corner talar istället om ”the morality of transformation” enligt vilket syftet att förstöra pianot alltid måste vara för ”the need of music” och aldrig ett destruktivt självändamål. Han ber till exempel aktörerna att förstöra pianot med sina bara händer – vilket skall visa sig vara mycket ansträngande och svårt, där de olika försöken att frampröva olika metoder resulterar i egendomliga ljudvärldar. Hela processen blir en fantastisk ljudande händelse. Corner berättar lyriskt hur några tillsammans lyckades bända loss en sträng för att sedan trä den tvärsöver de andra och liksom såga loss dem…
Tillsammans med sin fru Phoebe Neville som har sin bakgrund i sextiotalets experimentella dansscen i New York (paret bor sedan länge i Italien) berättar de entusiastiskt om musikens och konstens grund i fysiska, subjektiva aspekter, om meditativa resonanser och (helt i amerikansk anda) om närheten till buddhismen och vilken betydelse denna har i deras eget konstnärskap och hos personer som till exempel George Brecht.
Konststudenterna ser ut att lyssna noga. Corner avslutar med sin performance Gamelan Move, där en röst läser upp en lång serie beskrivningar av ljud – ”en lång torr ton”, ”en kort metallisk klang”, ”ett kort, skarpt, glasaktigt ljud” osv. – för publikens interaktiva respons med sina egna kroppar och vad som finns till hands: en stol, en ölflaska, en nyckelnippa, etcetera.
Jag är inte övertygad om att det var lyckat, eller ens intressant egentligen. Med all respekt för fluxusrörelsens historiskt mycket viktiga position kan jag inte låta bli att undra om den inte fastnade någonstans, eller rättare sagt: går detta att göra i ytterligare fyrtio år? Allt Corner företar sig har naturligtvis inte denna klassiska form av instruktiv performance, men jag skulle nog vilja veta mer om hur han tänker kring begreppet om det musikaliska verket och om ljudens och tankens olika gränsområden. På torsdag framför TonArt ensemblen några av hans verk i Hamburger Kunsthalle vilket förhoppningsvis blir ett bra komplement.
Johan Redin
