Spor festival • 5 maj, Århus • Benoit Maubrey och Lynn Pook
Årets Sporfestival i Århus går under rubriken ”Touch me”. Det handlar om fysikalitet, beröring, den intersensoriska relationen mellan rörelse, ljud och rum, visuell musik, återkoppling med mera. Man skulle också kunna sammanfatta det med perception och sensorisk medvetenhet; ett tema som utforskades direkt under första festivaldagen i torsdags av Benoit Maubrey och Lynn Pook, två vitt skilda konstnärer som likväl förenas i ett navigerande i vår rumsliga och kroppsliga uppfattning.
Den sedan länge i Tyskland verksamme amerikanen Benoit Maubrey har ett i det närmaste patenterat koncept med sina levande skulpturer som draperade med mikrofoner, högtalare och sensorer blir instrument i samspel med andra kroppar och rummets utbredning.
Festivalen inleddes med att fyra så kallade audioballerinor rörde sig runt ett öppet rum i olika konfigurationer. Det var både visuellt intagande och klangligt genomtänkt och ballerinornas rörelser, vridningar och handpositioner bidrog till att spatialisera, sträcka på, tänja ut och fylla utomhusrummet med rörliga klanger. Det överrasknings- och störningsmoment som Maubrey arbetar med var dock begränsat då dansarna i princip hade ett tomt utrymme att utforska som mer fungerade som scen än som offentligt torg.
När senare på kvällen det nya verket Ballet a Larsen framfördes var ambitionerna högre men resultatet som en följd därav mer splittrat. Dansken Søren Larsen, som var den som kom på principerna bakom feedback eller rundgång (också kallat Larseneffekten), hyllades när olika grupperingar efter varandra trädde in i den mörka gamla industrilokal som fungerade som teater, och med såväl elgitarrer som högtalare och egenhändigt lo-techsyntar vred, vände, förflyttade sig och ibland kom i närkontakt med varandra. Stundvis uppstod mycket fint komponerade överlagringar av rundgångar. Men i det dramaturgiska fanns det en del i övrigt att önska då det nu mest handlade om ett flöde av nummer utan vare sig enhetlighet eller riktning. Klanggeishan samt Maubreys egen figur, den punkiga ”Feedback Fred” med nylonstrumpa över huvudet är två av konstnärens klassiska karaktärer som båda är lika givna som underhållande på detta smörgåsbord. Och varför inte? Att på det här sättet arbeta med mikrofon och högtalarförsedda dräkter är betydligt vanligare idag än när Maubrey satte igång för 30 år sedan. Det skadar inte att få en ordentlig presentation av en av pionjärerna.
Om det yttre rummet är Maubreys huvudsakliga område lägger franska Lynn Pook all energi på att låta besökaren få tillgång till sitt inre lyssnande. I Aptium som konstruerades redan 2004 får vi som besökare två åt gången lägga oss i varsin hängmatta i ett avgränsat rum. Där blir vi av Pook påklädda totalt 16 kontakthögtalare på ryggen, fötterna, underarmarna, kroppen. Vi får också sätta i öronproppar, inte så mycket för att stänga ute störande ljud som för att extra möjliggöra det inre lyssnandet. Under 11 minuter tas man med på en resa genom ljuden som fysiskt-kroppsligt fenomen där de inledande svaga vibrationerna skapar en naturlig stereokänsla. När vibrationerna ökar i magnitud och blir tydligare på de flesta av kroppens kontaktpunkter skapas en inomkroppslig ljudande medvetenhet om kroppens tredimensionella utbredning. Man upplever en flerkanalig spatial rumslig komposition men inne i kroppen där vibrationerna fortplantas utan att gå via mediet luft. Under lyssnandet uppstår en hypersensibilitet för kroppens egna ljud, pulsen, andningen och andra odefinierade ljud. Personligen kunde jag märka hur min andnings rytm påverkade min upplevelse av de komponerade vibrationerna. Ett enastående poetiskt sätt att utforska det egna lyssnandet, och kroppen som ett rum i rummet.
Andreas Engström
I nästa nummer av Nutida Musik skriver vi mer om årets Spor Festival i Århus.
