Kungliga Musikhögskolans festival ljudOljud har funnits i tre år och visar upp ett panorama över konstmusik ur den yngsta generationen. Men till skillnad från övriga konsthögskolors elevutställningar är det mediala intresset obefintligt. Hans Höglund, kompositionsstudent vid Musikhögskolan i Stockholm, tror sig förstå varför.
Kungliga Musikhögskolans festival ljudOljud, som i år genomfördes 20-29 maj, har kanske gått en del människor förbi. Det är alltså fråga om en festival för komposition och dirigering (en kombination som kommer sig av det faktum att dessa utbildningar råkar tillhöra samma institution inom musikhögskolan) som lanserades för tre år sedan, och som undertecknad i varierande utsträckning varit med om att arrangera.
Målet med festivalen är att öka det mediala genomslaget för studenternas musik och utbildningen i stort – att bygga en egen identitet runt evenemanget liknande Dramatiska Högskolans filmproduktioner eller Konstfacks vårutställning. I praktiken är detta mål tyvärr långt borta: efter tre år är den mediala täckningen fortfarande minimal och det externa intresset i princip obefintligt. Detta är förstås symptomatiskt för det allmänna mediala ointresset för ny musik, i synnerhet inom den inriktning musikhögskolan företräder. Men det visar också på en praktiskt och estetisk problematik i själva utbildningen.
Som alla presentationer av studentarbeten brottas ljudOljud med ett antal grundläggande problem: mängden verk, svårigheten att göra ett kvalitativt urval, samt svårigheten att få den publika verksamheten att samsas med utbildningens egna mål och syften. Det största problemet är dock avsaknaden av en sammanhängande estetisk profil, en tydligare vision än bara detta att samla studentprojekten under ett gemensamt namn. Tanken är förstås att uppnå en synergieffekt: fler konserter syns bättre än en. Men som alla som arbetat med signalbehandlig vet kan summering också leda till utsläckning: helheten blir inte nödvändigtvis större än summan av delarna.
Detta visar sig allra tydligast på examenskonserterna i dirigering vars klassiska repertoar sticker ut mot de mer eller mindre experimentella tongångar som dominerar de övriga konserterna. Inget ont om försök till samarbeten mellan de två utbildningarna, men denna långsökta sammanblandning gynnar knappast någondera sidan: för tonsättarna handlar det om ytterligare ett fall där de nyskapande och experimentella perspektiven trängs undan till förmån för klassisk repertoar, och för dirigenterna om en påtvingad inblandning i en experimentell tradition som de egentligen inte är en del av.
Vad gäller de övriga konserterna är det stilistiska spektrumet förstås brett. I år var detta tydligast vid de elektroakustiska konserterna (på Fylkingen och Audiorama) som pendlar mellan algoritmisk drone, glitchestetik, naturkollage och satiriskt-melodramatiskt ljuddrama. De traditionella konserterna (med bland annat Radiokören) är mer enhetliga men också betydligt mer konforma. Oavsett om stilen är traditionell eller experimentell får man en känsla av medgörlig och litet torr hantverksmässighet, med få eller inga experiment med vare sig musiken eller själva konsertsituationen. Anledningen är förstås att sådana experiment inte uppmuntras, det handlar i stället om att skriva idiomatiskt och anpassa sig till de normer för notation, repetition och konsert som används av de etablerade ensemblerna. Den öppna och inkluderande attityd som utbildningen stoltserar med förlorar nämligen sin betydelse när de praktiska förutsättningarna är så tydligt inriktade på att bevara status quo.
Musikhögskolan, och i synnerhet kompositionsutbildningen vilar på en märklig blandning av radikalism och antiradikalism, med kopplingen till den konstmusikaliska traditionen å ena sidan och idealet om den estetiska suveräniteten å den andra. Naturligtvis är båda dessa idévärldar relevanta för musiken och samhället i stort, men de måste i så fall också kunna problematiseras och ställas i kontrast mot varandra, och även mot alternativa tankebanor och estetiska strömningar. En mer initierad medial bevakning skulle förstås kunna spela en viktig roll genom att bidra med just denna typ av kritik. Detta förutsätter dock att musikhögskolan öppnar sig för denna diskussion, i stället för att gömma sig bakom klichéer om tradition och förnyelse.
Hans Höglund
