Gagneffesten/Skankaloss • 8-9 juli 2011, Gagnef
Utan vägbeskrivning rullar vi in mellan bostadshusen i en liten by i Dalarna. Som förstagångsbesökare är mina förväntningar höga på denna anonyma festival som det så ofta surras om i hipsterns innekretsar.
På Missionen, Gagnef Konsthall, är det på torsdagskvällen tjuvstart med vernissage för Lotta Antonsson, Henrik Håkansson, Linda Tedsdotter och Johan Zetterqvist. I den gamla missionskyrkan stiger jag in i en trolsk atmosfär med dämpad belysning, rök och organiska objekt där trädet bokstavligen står i fokus. Henrik Håkanssons tudelade tall delar rummet och tillsammans med staplade lastpallar genomborrar de det svindlande taket. Linda Tedsdotters videoprojektion, föreställande en medeltida munk (dj?) som står med armarna i kors och ser ner på sin snurrande vinylspelare, förhöjer den esoteriska känslan i det sakrala utställningsrummet.
Det är en idyllisk plats för kvällens öppningsakt Kalhygge. Bandets startsträcka är lång, även när de två medlemmarna efter sitt suggestiva orgel- och pianointro byter till två fumliga noisegitarrer, som med rundande tremolovibrationer känns som irriterande kåda i lokalens utställning. Det jam som försiggår på scen finner stundtals en mer intuitivt pulserande rytm där ljudbilden faller på plats. Men dessvärre vågar de inte utmana formen fullt ut och resultatet är en aning trevande och tyvärr inte så där fantastiskt.
Arrangörerna Skankaloss ser sig som en kontaktförmedling som vill förena konst, musik och fest, men till vilket syfte frågar jag mig? Visst har de rätt i att det är en upplevelsesemester med sköna naturupplevelser. Men det är knappast nyskapande kultur. Jag förväntade mig mer provokation och experimentlusta än en pastoral körsbärsdal med rabattkonst, dekorationer och vacker stämsång. För vilken kultur är det som odlas här?
På scenen ”bryggan” bredvid Dalälvens svalkande vatten ger NOTTEE ett svalt intryck där den producerade popen stelt levererar i hård konkurrens med den äventyrliga badgungan tätt intill. Jag kontemplerar över vad besökaren här är ute efter och inser att Rico loop från Tyskland är en akt som skapar den sköna folkparksgemenskap som besökarna här längtar efter.
Namnkunniga Les Big Byrd leds av Joachim Åhlund och tillfredställer de suktande behoven och de krypande känslorna i min kropp. Åhlunds energi, seriositet och vilja lyser igenom de töntiga ljusslingeglasögon som alla i bandet bär. Psykedeliska sträckor med rymd och intensitet som växer till ett monotont krautigt riff med ryggrad och balans. Sträckornas mästare med en dynamisk grund.
Det är en fantastisk fest i allas egna vardagsrum. Där vill ju ingen skapa dålig stämning, och mitt syfte som recensent tycks överflödigt eftersom ingen vill kritisera eller bli kritiserad. Framåtsträvande kultur är inte receptet, här serveras istället friterad sushi tillsammans med dans och mobiliserande ska-musik.
Jag måste tyvärr lämna Gagnef för i år innan jag ens hunnit begripa det. En första dag skulle behövt en andra dag för att kunna sjunka in, och en tredje för att uppleva mer av det goda den andra dagen.
Lisa Gideonsson
