Matsukaze • Opera av Toshio Hosokawa • 15 juli, Staatsoper/Schiller Theater, Berlin
Inom ramen för festivalen Infektion vid StaatsOper/Schiller Theater i Berlins gavs det första tyska framförandet av Toshio Hosokawas opera Matsukaze. Efter uruppförandet i Bryssel tidigare i år har operan hunnit med att framföras både i Luxemburg och Warszawa innan den landade i Hosokawas hemland sedan början av 80-talet.
Det känns inte som en tillfällighet att operan redan hunnit med att bli spelad på flera scener. Med den strama scenografin och betoningen av det koreografiska elementet där det musikaliska bildar en attraktiv, och intressant, fond är det ett verk som lätt låter sig förflyttas mellan opera- och dansscenerna och nog skulle passa in i kort sagt vilka sammanhang som helst.
Matsukaze bygger på ett klassiskt japanskt no-spel. En munk ute på pilgrimsvandring söker skydd för natten och får då av en fiskare berättat för sig om de två systrarna Matsukaze och Murasame som efter att den man de båda höll kär dött aldrig fick frid. I sitt skydd för natten, ett salthus där systrarna tidigare arbetat, möter han deras vålnader när de i hallucinationer ser sin älskade i ett pilträd.
Matsukaze betyder vind i pilträdet, Murasame höstregn. Det ursprungliga verket bygger således på analogier och förhållanden till naturen, något som Hosokawa tagit fasta vid med inspelade soundscapes från såväl vatten och vind. Dessa ljud låter sig i någon mån även överföras till det instrumentala, framför allt vinden som musikerna och sångarna också visslar och susar fram.
Vatten- och vindtemat bär upp Sacha Waltz koreografi genom de ständigt närvarande dansarna som använder kroppar och tyg till att bölja över scen samt genom det intagande nät till pilträd som under ett långt parti täcker hela scenen som en transparant ridå där systrarna akrobatiskt klättrar runt.
I programhäftet dras en parallell mellan no-spelet och allkonstverket. Oavsett vad man tycker om den analogin står det klart att man här strävat efter en jämvikt mellan de visuella, koreografiska och klingande uttrycken. Scenen går konsekvent i svart, avskalad med några enkla kulisser som nämnda pilträdet och en geometrisk träställning som föreställer salthuset. Här finns inga element som stör det abstrakta koreografiska berättandet.
Det finns inte mycket i Hosokawas musik som direkt refererar till japansk eller östasiatisk musik. Möjligen då på en generell nivå, liksom filtrerad genom Takemitsu, Isang Yun eller Klaus Huber, som det långsamma berättartempot, de monotona sångstämmorna, kanske också de öppna ackorden med kvinter och sexter, den återkommande grundtonen, de små sekunderna. Det rör sig om ett transparat partitur med höga toner i stråk med drillar, tremolon, glissandon. Melodiken i till exempel flöjtstämman är elastisk och ter sig frirytmisk. Harpan och många ljusa slagverk med klockor och cymbaler ger korta och spröda klanger. Det är en flödande musik, beledsagande. Lika väl som den lägger en glimrande textur för sångarna att vila sina respektive deklamerande stämmor mot, bildar den ett slags ljudtapet åt det koreografiska. Detta upplever jag som både en styrka och en svaghet. Det instrumentala bidrar på detta sätt just till en enhetlighet, samtidigt kan jag sakna förtätningar och stunder där uttrycken stretar och går på tvärs. Musiken leder egentligen endast fram till en dramatisk höjdpunkt, i den stund mot slutet när Matsukaze förvillar sig i extas över visionen av den älskade. Det är dramats höjdpunkt. Att allt kulminerar här känner man långt innan. Skickligt gjort, men jag blir knappast omskakad.
Allt är oerhört snyggt, det är subtilt utan vara smörigt, men det är på inga sätt någon originell musik. Vad som dock sticker ut och ger verket nerv är de utsökta sångarna som trots ganska begränsade melodiska utvikningar förmår att uttrycka sig med största närvaro. Detta gäller framför allt de två systrarna gestaltade av suveräna Barbara Hannigan (Matsukaze) och Charlotte Hellekant (Murasami) som likt det koreograferade vattnet virvlar runt på scen och likt vinden hänger och rör sig runt i pilträdet.
Andreas Engström
