Hagenfesten Öppningskonsert med Mats Gustafsson. Dala-Floda kyrka, 4 augusti 2011.
Det är svårt att föreställa sig, men Mats Gustafsson lär enligt egen utsago ha svårt att få spelningar i Sverige. Den andra sidan av saken, symboliserad av att det i år är första gången han framträder på Hagenfesten i Dala-Floda, är att han är så uppbokad på andra platser i världen att han tvingas tacka nej till hälften av erbjudandena. I år är han i alla fall Hagenfestens huvudartist, och fick därmed äran att inleda festivalen med en solokonsert i Dala-Floda kyrka.
Programmet är relativt kort, men svårt att tänka sig längre. Under kanske 45 minuter ger han allt och går sedan genomsvettig av scen. Men det handlar inte om att han skulle ta i så att han spricker, snarare om att spelat med maximalt laddning under hela konserten. Det är något annat.
Konserten är pedagogiskt upplagd där Gustafsson i tur och ordning presenterar fem personer som betytt mycket, rent av dem som betytt mest, för hans utveckling som musiker. Det är knappast extremt egentligen. Ändå fick det Dalademokratens utsände att uppenbarligen något chockad konstatera att hon får tinitus och att ”det låter för djävligt.”
”Raymond Strid” presenteras med sopransax. Här är det snabba linjer, plottrigt och rörligt – ja, som Strids slagverksspel. Här visar Gustafsson bland annat på en extrem precision i det perkussiva spelet med slaptounges. ”Albert Ayler” spelas med barytonsax. Här är det istället extremt starka klanger som pressas fram. I de långa andningarna, hårda utstötningarna får han fram ett överdåd av övertoner där spektrumet av klangfärger fascinerar – vissa toner tjuter och skrapar, andra är renare.
”Harald Hult” tilldelas också baryton. Här är fraseringen mer dialogisk. Hult är också en person som mest påverkat Gustafsson som samtalspartner och det är slående hur spelet med klaffarna, mer tystlåtna blåstekniker och frasering i övrigt är betydligt mer konversativ än i den tidigare parafrasen på Aylers budskapsjazz.
”Don Cherry”, åter sopran, lugnare, mer eftertänksamt, klangen är stundvis okonventionell men här finns också utrymme för lyriska melodier. ”Dror Feiler”, slutligen, åter nere igen i de djupa regionerna. Det är inte med samma ursinne som i ”Ayler”, utan här finns mer repetition av fraser. Mot slutet spelar Gustafsson ett långt flöde med låga slaptounges som övergår i i princip endast klaffspel med inskjutningar av andningar och slaptoungs.
På det hela taget var det en fin öppningskonsert som inte bara visade på bredden i Mats Gustafssons spel utan även, om man så önskade, var föredömligt pedagogiskt upplagd, vilket inte är fel just vid en öppningskonsert som ofta, som här, drar en något större publik än festivalen i övrigt.
Andreas Engström
Mer om Hagenfesten går att läsa om i kommande nummer av Nutida Musik.
