Reflektioner över en recension.
I förra numret av Nutida Musik (# 4 2010-11) recenserade Johan Redin min avhandling Free Ensemble Improvisation. Redins syn på konstnärlig forskning och min avhandling om fri ensembleimprovisation föranleder några reflektioner.
Av Redins recension att döma verkar det inte helt enkelt att skriva något klander- och invändningsfritt om fritt improviserad musik. Ett annat synsätt kan ju vara att se rikedomen i att ett så komplext område blir belyst på olika sätt. Till exempel ser jag Gary Peters sätt att i The Philospohy of Improvisation förankra och belysa fri improvisation utifrån västerländsk filosofi som en länge saknad och synnerligen berikande vinkling. Även David Borgos kaosteoretiska perspektiv på fri improvisation i Sync or Swarm bidrar med ett spännande perspektiv, etcetera.
Det finns verkligen, som Redin mycket riktigt hävdar, få undersökningar om fritt improviserad musik, i synnerhet om fri ensembleimprovisation. Det handlar om ett komplicerat och svårbegripligt musikskapande (se kapitel 6.2 i min avhandling), men inte heller jag tror att det är ett omöjligt undersökningsområde.
Begreppsproblematiken tycks mig vara åtminstone trefaldig: det handlar dels om att skapa begrepp som är relevanta för fritt improviserad (ensemble)musik, dels om att definiera dessa så gott som möjligt, och dels att sätta in begreppen i ett större sammanhang. Flera refererade författare anser att behovet är stort; det saknas begrepps- och teoribildning för och inom fritt improviserad musik.
Avhandlingens huvudfokus vad gäller begrepp är främst de som har med interaktion att göra. Det handlar emellertid om att undersöka de interaktionsbegrepp som myntats av olika författare (i stor utsträckning oberoende av varandra); att försöka förstå deras innebörd, att se i vilken utsträckning de överlappar varandra för att därifrån sammanföra begrepp som syftar på i stort sett samma sak. Resultatet av denna undersökning har sedan inlemmats i en större och övergripande begreppsmodell, som även omfattar begrepp från andra områden. I den processen har för fri ensembleimprovisation även ett och annat nytt begrepp myntats.
På motsvarande sätt som med interaktionsbegreppen har också begreppet fri ensembleimprovisation (alltså inte det avsevärt vidare begreppet improvisation) preciserats (se avsnitt 6.3).
Redin menar att den tyska diskursen är helt förbigången. Så ligger det dock inte riktigt till. Peter Niklas Wilsons bok Hear and Now finns i bokhyllan och är läst med den största respekt, liksom även den än mer omfattande boken om improvisation: Die Improvisation in der Musik av Ernst Ferand. De fick dock stå över denna gång, den förra därför att den inte säger så mycket om fri ensembleimprovisation, vilket är avhandlingens ämne, och den senare därför att den inte säger något om fri improvisation.
Redin påstår vidare att ”[d]et presenteras helt enkelt ingen forskning i Stenströms avhandling.” Det låter nu som om det finns en för alla gällande definition av vad forskning är. Så är emellertid inte fallet (en av de för mig mest intressanta iakttagelserna under den period jag läste vetenskapsteori). Tvärtom så har den saken debatterats, och debatteras, inom alla vetenskapsområden. För att inte tala om mellan olika vetenskapsområden.
Varje nytt vetenskapsområde har så gott som per automatik blivit beskyllt för att inte syssla med forskning (som till exempel vid framväxten av psykologi, sociologi, antropologi och till och med naturvetenskap när den frigjorde sig från filosofi). Konstnärlig forskning, inom ramen för vilken avhandlingen är gjord, genomgår samma process. Emellertid både får och måste även den finna och utveckla sina egna forskningsdefinitioner, -normer och -traditioner.
Om man till exempel med forskning menar att finna/konstruera/förstå något dittills ofunnet/okonstruerat/oförstått, och/eller att se/förstå något som redan finns på ett nytt/annorlunda sätt – ja, då finns det forskning även i denna avhandling. Hur detta finnande/konstruerande/förstående/nybetraktande äger rum faller inom forskningens metodområde, något som också hör till och ingår i diskussionen om och inom konstnärlig forskning – liksom även hur resultaten av detta finnande/konstruerande/förstående/nybetraktande kan representeras.
Såväl metod- som representationsfrågor har hittills hållits tämligen öppna inom konstnärlig forskning. Så måste det nog också vara under överskådlig tid, inte minst med hänsyn till de olika konstområdenas olikheter och skilda förutsättningar, men också med hänsyn till de olika forskarnas olika ingångar till sina respektive forskningsprojekt samt till dessa projekts förutsättningar och särarter.
Redin har synpunkter på avhandlingens struktur där dispositionen med citat ”ser ut som vetenskap, men vid närmare läsning blir det helknasigt.” Idén bakom avhandlingens formella struktur, dess ”formella brister” (inklusive ”blockcitat”, som inte så sällan är blockreferat om man tittar efter), förklaras i avhandlingen och förklarar också den ”egensinniga” dispositionen.
Men, om man dels bedömer konstnärlig forskning efter andra vetenskapsområdens normer och dels efter att inte ha förstått idén bakom den aktuella avhandlingens strukturella upplägg – ja, då kan det verkligen bli helknasigt. De omvända förhållandena behöver emellertid inte betyda frånvaro av kritiska synpunkter på den aktuella avhandlingen. Sådan kritik ingår även i framväxten av konstnärlig forskning och är som sådan naturligtvis både nödvändig och välkommen.
Sannolikt är min avhandling, inte minst av ovan nämnda metod- och representationsskäl, bara början på än större ”egensinnigheter”. Den sannolikheten eller risken, hur man nu vill se det, blir förmodligen inte mindre med den nyinrättade Nationella forskarskolan som gjort det möjligt även för de ej universitetsanslutna konstnärliga högskolorna i Stockholm att delta i konstnärlig forskning. Det är alltså som avhandling inom konstnärlig forskning denna publikation skall bedömas, utifrån detta forskningsområdes villkor och syn på forskning.
Det är nog heller ingen större idé att, som Redin föreslår, ”skjuta över ansvaret på handledaren” eftersom dessa, själva fostrade och disputerade inom humanvetenskaplig forskningstradition (den ene även fostrad i naturvetenskaplig forskningstradition), deltagit i och bidragit till diskussionen om och utvecklingen av den konstärliga forskningen och dess villkor.
Denna diskussion har pågått i cirka 15-20 år i åtminstone Finland, Sverige, England, Nederländerna och Tyskland och känns därför för oss som på olika sätt är/varit involverade i konstnärlig forskning som ett något passerat stadium. Dock är den diskussionen naturligtvis inte färdig och kommer förhoppningsvis inte heller att bli det, ett förhållande som bör vara angeläget för alla forskningsområden.
Redins synpunkter ger tyvärr inte intryck av någon större medvetenhet om eller förtrogenhet med denna diskussion, dess innehåll och dess resultat. Den bristen är emellertid och dessbättre inte irreparabel. En hygglig start skulle kunna vara att ta del av till exempel ArtMonitors utgåvor, den utmärkta antologin The Routledge Companion to Research in the Arts, artiklar av bland annat Henk Borgdorff, nättidningen Journal of Artistic Research (JAR), med mera.
Men, Johan Redin, jag hyser inga tvivel om ditt uppriktiga intresse för och engagemang i såväl avhandlingen som dess ämne, ett intresse och ett engagemang som jag uppskattar.
Harald Stenström
Harald Stenströms doktorsavhandling Free Ensemble Improvisation recenserades av Johan Redin i Nutida Musik # 4 2010. Avhandling, inklusive tillhörande ljudfiler, finns fritt nedladdningsbar på: http://gupea.ub.gu.se
Läs alla inlägg i debatten:
• Harald Stenström: ”Konstnärlig forskning är en forskningsdisciplin som kan belysas på olika sätt”
• Johan Redins replik: Konstnärlig forskning utan vare sig konstnärlighet eller forskning
• Harald Stenströms slutreplik: ”Om konstnärlig forskning med tveksamma kunskaper och insikter”
