Johan Redin i en replik på Harald Stenströms debattartikel om konstnärlig forskning.
Mina reservationer angående den forskning som saknas i Harald Stenströms avhandling angränsar över huvud taget inte till någon filosofisk eller vetenskapsteoretisk frågeställning. Det är ett stadigt konstaterande. Stenströms egna frågeställningar och kritiska reflektioner försvinner i en egensinnig apparat av långa referat, borttappade trådar och idogt undvikande att ta ställning till källmaterialet. Kritiken faller till största delen över det att dispositionen är omotiverat omständlig och skapar en förvirring för läsaren (sannolikt också forskaren) kring vad som är Stenströms egen utredning kring begreppet fri improvisation och kort sagt alla övriga avhandlade ingångar och slutsatser i ämnet.
I sitt försvar nämner Stenström andra avhandlingar och böcker i serien ArtMonitor som han tycker att jag bör läsa för att sätta mig in i konceptet konstnärlig forskning. Serien känner jag mycket väl till och det finns visst brister på andra håll än just bara Stenströms avhandling. Det blir emellertid en helt annan text som känns fel att ta upp i detta sammanhang. Jag tycker ambitionen bakom idén till konstnärlig forskning är mycket bra och ett ytterst vitalt tillskott till den annars ofta självblinda och i stor utsträckning självupphållna akademiska avhandlingsindustrin. Just därför bör en annan form av kreativitet skapa nya frågeställningar och ge nya (om än förhoppningsvis tillfälliga) svar snarare än att lämna övriga forskare med massor av frågetecken och frustration. Det är till exempel alarmerande att Stenström har befattat sig med den bok av Peter Niklas Wilson som jag efterfrågade, men aldrig nämner i avhandlingen eftersom den inte specifikt avhandlar improviserat ensemblespel. Det stämmer så långt att boken inte låter detta inbegripas i titeln, allt annat är ren lögn. Hear and Now behandlar detta i stor utsträckning (riskfaktorer, konsensus, dialogicitet, och så vidare.). Men oavsett vad som är fallet så finns det så otroligt få monografier i ämnet att det som hittills är publicerat är både överskådligt och av relevans.
Hur som helst får detta inte bli en fråga om att jag tycker att Stenström har förbigått viktig litteratur. Paradoxalt nog kan det till och med finnas för mycket av den i avhandlingen (med tanke på lexikala referenser). Det är alltså höjden av ironi att jag blir den som framstår som någon akademisk hövding eller ”positivist”. Jag vill göra det klart att Stenströms företag initialt är mycket sympatiskt. Han är kunnig i ett ämne som av sin natur är svårgenomträngligt och på många sätt otacksamt att beskriva inom teoretiska ramverk. Och visst finns det behållningar i Free Ensemble Improvisation. Men som kritiker gör jag en björntjänst om jag inte, eftersom jag själv har en lång akademisk utbildning i ryggen, synar materialet så som vilken opponent som helst – inom en vetenskaplig fakultet. Vi måste vara medvetna om att denna publikation sorteras in i forskningsbiblioteken med ett särskilt signum. I längden urholkas annars vitsen med den konstnärliga forskningen. Det är alltså i denna granskning som jag inte vill ge vika för Stenströms avhandling, hur nära hjärtat ämnet än ligger. Som det ser ut nu ligger betoningen i begreppet konstnärlig forskning varken på konstnärlighet eller på forskning. Stenström lovar en fortsättning, vilket jag absolut välkomnar. Jag vill läsa om improvisation, dess historia, praktik och filosofiska innehåll och konsekvenser, men strukturerat och gärna utifrån erfarenhetens kreativa källa.
Johan Redin
Läs alla inlägg i debatten:
• Harald Stenström: ”Konstnärlig forskning är en forskningsdisciplin som kan belysas på olika sätt”
• Johan Redins replik: Konstnärlig forskning utan vare sig konstnärlighet eller forskning
• Harald Stenströms slutreplik: ”Om konstnärlig forskning med tveksamma kunskaper och insikter”
