Harald Stenströms slutreplik i debatten om konstnärlig forskning.
Att Redins ”reservationer angående den forskning som saknas i Harald Stenströms avhandling” inte över huvud taget angränsar ”till någon filosofisk eller vetenskapsteoretisk frågeställning” är mycket tydligt och påtagligt. Jag är helt överens med honom om den saken. Enligt Redins föregående replik är dessa reservationer i stället ett ”stadigt konstaterande”. Jag kan hur som helst konstatera att ingen opponent som tagit del av avhandlingen under doktorandåren har funnit att ”egna frågeställningar och kritiska reflektioner försvinner i en egensinnig apparat av långa referat, borttappade trådar och idogt undvikande att ta ställning till källmaterialet”. Inte heller har de haft några svårigheter att förstå och tillgodogöra sig ”Stenströms egen utredning kring begreppet fri improvisation och kort sagt alla övriga avhandlade ingångar och slutsatser i ämnet”. Detsamma gäller övriga recensenter efter doktorandåren. Den ”förvirring för läsaren” Redin talar om tycks i det perspektivet vara något exklusivt för honom själv och han har definitivt inte synat ”materialet så som vilken opponent som helst”. Den ”egensinniga apparaten” är, som också nämnts i mitt föregående inlägg, dessutom förklarad i avhandlingen – om man ser efter. Nog om detta.
Det märks att Redin ”har en lång akademisk utbildning i ryggen” – inom en annan vetenskaplig fakultet än den konstnärliga. Det är därför glädjande att Redin är positiv till konstnärlig forskning. Dock förefaller hans kunskaper och insikter om och i denna forskning vara något tveksamma, milt uttryckt. För att inte tala om förståelsen för detta vetenskapsområdes egenart och förutsättning. Men, jag har trots detta inga ambitioner att beskriva Redin som ”någon akademisk hövding”. Det tycks han däremot klara utmärkt på alldeles egen hand. Redin menar slutligen att konstnärlig forskning som varande ”en annan form av kreativitet” bör ”skapa nya frågeställningar och ge nya (om än förhoppningsvis tillfälliga) svar”. Men detta bör rimligen gälla all forskning, inte bara konstnärlig sådan, och det är nog inte minst ”massor av frågetecken” och ibland ”frustration” som just sådana frågeställningar och svar orsakar, och bör orsaka (jfr t.ex. tänkbara konsekvenser för relativitetsteorin av de senaste partikelexperimenten inom fysik). I den mån konstnärlig forskning lyckas med sådana frågeställningar och svar är det ett sundhetstecken.
Så vitt jag kan se av mitt föregående inlägg har jag inte ”lovat en fortsättning”. Men jag lovar att fundera på saken. En eventuell fortsättning kommer, liksom avhandlingen, att bygga på såväl andras som egna erfarenheters ”kreativa källa” och kommer, liksom avhandlingen, naturligtvis att bli ”strukturerad” men inte nödvändigtvis på ett konventionellt sätt som jag misstänker att Redin syftar på.
Harald Stenström
Johan Redins recension av Harald Stenströms doktorsavhandling publicerades i Nutida Musik # 4 2010.
Läs alla inlägg i debatten:
• Harald Stenström: ”Konstnärlig forskning är en forskningsdisciplin som kan belysas på olika sätt”
• Johan Redins replik: Konstnärlig forskning utan vare sig konstnärlighet eller forskning
• Harald Stenströms slutreplik: ”Om konstnärlig forskning med tveksamma kunskaper och insikter”
