Automata a Cappella: Art as Game Galerie Mario Mazzoli, Berlin.
Verken i utställningen vill påminna oss om att inte ta konsten för seriöst, kan man läsa i utställningstexten till Automata a Cappella – Art as Game på Galerie Mario Mazzoli i Berlin. Vidare dras en parallell till leksaker, att konst är ett slags spel och att den inte har någon praktiskt nytta utan att det är upp till åskådarna att avgöra dess värde.
Detta är detaljer i texten, ändå tycker jag att den riktar fokus åt helt fel håll (samt att det senare påståendet är så självklart att det blir rena plattityden). Möjligen med undantag från Jens Hickels skulptur Automatik, som är ett slags robot byggd av diverse material som genom ett avancerat pneumatiskt system slår an en gitarr som om den vore en boll, ser inget där humor eller spel i egentlig mening skulle vara det huvudsakliga bland denna annars förträffligt fina lilla samling verk.
Humor finns för all del även i Daniel Depoutots Totentanz, även om i alla fall jag sväljer skrattet i vrångstrupen. Skulpturen består av en skivspelare med ett skelett ovanpå. Med en fotpedal sätter man skivtallriken i rotation och styr på så vis hastigheten på musiken till vilken skelettet dansar. Vi hör en Ramones-lp och svenska betraktare gör nog en direkt koppling till den mycket uppmärksammade romanen av Bengt Ohlsson om Ramonesgitarristen John Cummings sista tid vid livet. Humor, javisst. Men Depoutots Totentanz är framför allt ett modernt stilleben, ett nature morte av idag speglat genom vår tids vardagsteknologier och ikoner. Knappast stor konst, men träffande – särskilt om man följer den svenska litteraturutgivningen.
Processer och överföringar är ord som bättre sammanfattar utställningen. Utställningens italienska namn – automata – känns därför som det mest träffande. Lorenzo Scotto di Luzio använder i Ghost även han en vinylspelare där han låter pickupen ledas av metallbitar på skivtallriken som styr en ritarm. Norske Kristoffer Myskja låter i sin tur i Interference Machine två mekaniska armar röra sig över varsina vattenfyllda glas vilket genererar toner. Vattennivån höjs respektive sänks i de två glasen vilket vid ekvilibrium skapar interferenser.
Interference Machine är ett vackert objekt som placerat i ett slutet rum där klangernas spel med rummets geometri gör att man till skillnad från de ovan nämnda verken kan kalla detta för en installation. Det gäller i högsta grad även Nocturno av argentinske Edgardo Rudnitzky. Här finns sju egenbyggda instrument där en sträng slås an av en liten hammare som triggas av en magnet som i sin tur sätts i rörelse av värmen från ett ljus. Tillsammans bildar de sju strängarna med sina utspridda toner ett hexakord, en auditiv stämningsbild, en grundklang inte sällan hörd i impressionistisk musik. Med magnet och eld som ren energikälla blir Nocturno ett prototypiskt verk inom bio- eller processkonst. För mig handlar det inte så mycket om spel som att det bygger på naturkrafternas egna spelregler.
Andreas Engström
