Katt Hernandez & Daniel Karlsson • Elementstudion/Levande Musik • 2 november 2011, Göteborg
Elementstudion i Göteborg fortsätter sina live-sessioner. I ena rummet konsert, i andra – i studion som är belägen bredvid, avskild av ett fönster – spelas det in och live-mixas. När konserten är slut bouncas materialet ned och två kvällar lever vidare; en i minnet, en förevigad elektroniskt.
Improvisation är – så som allt i realtid – under påverkan av stundens nyckfullhet. Saker och ting är så sköra. När Katt Hernandez inleder med ett lågmält skrapande på fiolen och Daniel Karlsson låter sina brusiga, distade och rundgångsstinna ljud ängsligt skymta fram anslås en tydlig stämning. En stämning som – med vissa kortare undantag – sätter prägel på den knappt 40 minuter långa spelningen. Vi förs genom ljudlandskap som trevar sig fram. Förlopp av brus går över i mer droneliknade landskap som stannar upp i mikrotonala, nästan, träblåsliknande melodier i Hernandez violinspel.
Musiken vill till en början inte avgöra riktning. Musikerna känner på varandra, avlöser varandra i att leda musiken vidare. Så småningom blir samspelet tätt – framförallt efter andra låtens mer klangliga och stundtals melodiska karaktär. Jag upplever det som om mycket kommer till klarhet genom Hernandez lyhörda utforskande; när hon alltmer rör sig sul tasto, nedåt i register, låter stråken stanna upp och mer ryckvis och på tvären leta sig över greppbrädan får hon Karlsson att lyssna till de små valörerna. Ett mer syntaktiskt spel framträder. Mer och mer är det Hernandez som för i dansen och Karlsson beger sig in och möter upp alltmer precist. Det blir inte bara vackra förlopp, utan också ögonblick; starka ögonblick där musiken blir angelägen och kommunikativ. Och samspelet börjar verkligen ge och ta då – det blir självklart. Det är inte ofta jag hör så många frasslut och övergångar som känns så naturliga. Det känns som att Hernandez och Karlsson, när de väl blir samspelta, inte söker efter svar, utan efter möjligheten att ställa frågor. Frågor som blir till betraktelse och i förlängningen: insikter hos lyssnaren.
En av de få saker jag saknar är avstannandet, domnandet i klangen som de visserligen ofta återkommer till, men sällan blir kvar i. Men det är också en antydan om något som säkerligen kommer att beredas mer plats. Det ser jag fram emot.
Elementstudion och den tappra skaran som letade sig dit i ett fuktigt Göteborg vandrar, cyklar och förs med spårvagn hem, påminda om hur vacker musik kan vara.
Esaias Järnegard
