LUX:NM HBC-club, Berlin, 3 november 2011.
Det var ingen tvekan om vad konserten ”Spuren des Populärmusikalischen in der Neuen Musik” (spår av populärmusik i den nya musiken) handlade om. Frågan som väntade på att bli besvarad var om man skulle lyckas ge intressanta perspektiv på ämnet.
LUX:NM (NM står för new music) är en ung Berlinbaserad ensemble som bildades så sent som förra året. Man ser som sin uppgift att spela ny musik av och i samarbete med unga och delvis ännu inte etablerade tonsättare. I de sex styckena som framfördes av totalt fem tonsättare på HBC-club, ett stenkast från Alexanderplatz i Berlin, varierade sättning, stil och temperament. Och någonstans hade man väl gjort urvalet eller beställningen med detta med populärmusik för ögonen.
Wolfgang Zamastils six pieces of daily muse bestod av några humoristiska korta stycken där ljudet av en loopande, scratchande vinylskiva kunde höras i det sista. Jef Chippewas Unless he senses when to jump var ren instrumental teater enligt den gamla skolan. Musiken var tyst och försiktigt trevande, framförd med en mängd okonventionella speltekniker för att helt plötsligt bryta ut i ett rent rockbeat. I Pierre Jodlowskis Série blanche för piano spelade pianisten repetitiva, minimalistiska, ganska dissonanta sekvenser som snyggt flankerades av en bandstämma – kvällens kanske finaste rent musikaliska upplevelse. Johannes Kreidlers cache Surrealism byggde på instrumentalt spel till bandkollage med smörig pop som vartefter blev mer upphackat och på så sätt smälte in stilistiskt med det instrumentala. Gordon Kampes HAL var ett intensivt rytmiskt stycke där den instrumentala klangen mötte en annan mer technopräglad atmosfär i elektronikstämman.
Uppenbarligen fanns det någon form av ”spår” av populärmusik i vart och ett av styckena, men som övergripande tema eller konceptuell idé kändes det på tok för vagt, rent av sökt. Även om det fanns fina stunder både i det ena och det andra stycket bidrog man knappast till diskussionen av detta genotröskade ämne.
Konsertens mest underhållande stycke var det som också tydligast pekade på svårigheten att befinna sig i samtiden utan att gravitera mot det redan sagda. Jef Chippewas SD 3×3 simultaneous duos står för speed dating där alla sex musikerna fick möta varandra två och två och under en minut och spela efter partitur som de inte sett tidigare och därefter rotera för att möta en ny spelpartner. Trots sin uppenbara ”samtidighet” var formen och det som kom ur de sätt man gick loss på instrumenten enligt konstens alla regler som hämtat ur en exempelsamling med 60-talets aleatoriska kompositioner i momentform. Ett stycke som var underhållande i sin utpräglade knasighet, men precis som alla andra nog hade vunnit på att inte så tydligt förhålla sig till en rubrik som ändå inte riktigt motsvarar innehållet.
Andreas Engström
