Sacha Waltz: Continu Haus der Berliner Festspiele, 18 november 2011.
Sacha Waltz är idag en av de verkligt uppburna koreograferna i Kontinentaleuropa. Sin framgång på senare år har hon nått bland annat genom så kallade koreograferade operor, där Dido och Aeneas från 2005 redan har en klassikerstatus (sällan har ett enstaka framförande orsakat så mycket annonseringar och som Dido och Aeneas på Radialsystem i Berlin gjorde i somras). Hon är också uppmärksammad för de så kallade museumiscensättningarna, som till exempel invigningen av Neues Museum i Berlin från 2010. Hon stod också för regi och koreografi för en nyskriven opera, Toshio Hosokawas Matsukaze som hade premiär i våras (recenserad i Nutida Musik).
Continu innehåller moment av allt dessa former. De koreograferade massrörelserna liksom fyller ut den rena yta som (med undantag från den vita duk som täcker scenen i under sista delen av föreställningen) ramas in av de mörka, svart kromfärgade tre väggarna och golvet. Den två akter och två timmar långa föreställningen tycks också bjuda på en narrativ i stor skala, dessutom med några inslag av ett par delvis komiska miniepisoder som i motsats till den huvudsakligen abstrakta koreografin tycks vilja berätta små historier i form av ett par sketcher.
Med tanke på den stora betydelse som tillmäts musiken i Continu känns närheten till regin av en nyskriven opera heller inte avlägsen. Hela verk av Xenakis, Varèse, Mozart och Vivier spelas, vilka sätter en omisskänlig prägel på små detaljer, de för Waltz så karakteristiska massrörelserna över scenrummet, och kanske framför allt den totala atmosfär som skiftar genom växlingen mellan styckena. Den i relation till musiken så tydliga tidsliga och symmetriska uppdelningen, formad av mängden dansare på scen och generellt tempo, får Continu att framstå som en visualiserad symfoni där satsföljd, tempo och karaktär dock frångår den klassisk-romantiska.
Vi får först höra Xenakis Rebonds B; ett komplext men ändå suggestivt rytmisk stycke slagverksmusik. Den lilla grupp av kvinnliga dansare som här intar scenen rör sig liksom polyrytmiskt. I fokus är de små gesterna men också de olika individernas förhållande till varandra, som fysiskt dansande, i en snävare mening, som varelser som förhåller sig till sig själva och varandra.
Efter ett kort mellanspel med Xenakis Concret Ph hamnar vi i en helt annan scen. Varèses orkesterverk Arcana är ett i grunden expressionistisk gestiskt, dramatisk-narrativt stycke musik. Gruppen har blivit större, nu även med manliga dansare. Dansarna rör sig nu i mer tvära expressiva kast. Med några konkreta parscener infinner sig även en tydligare narrativ som associerar till konkreta mänskligare relationer.
Efter paus följer ett helt annat lugnare tempo. En tyst scen med en stilla koreografi med enbart män bildar en symmetrisk pendang till den inledande scenen med enbart kvinnor. Därefter följer Viviers musik som i sitt spektrala klangliga sökande manar till mer följsam kontemplativ koreografi. Scenen är välbefolkad, men utan de masseffekter som Varèse manar till. Övergången till ett Mozart-adagio sker sömlöst. Genom koreografi binder Waltz ihop musikaliska karaktärsdrag, samtidigt som det inte handlar om en ren överföring från ett språk till ett annat: musiken bildar nämligen också en resonansbotten för koreografin.
Andreas Engström
