Cairo Documenta 2012 Viennoise Hotel, Kairo, 15-28 januari 2012.
Den samtida egyptiska konsten har ett tema gemensamt, revolutionen som tog sin start idag den 25 januari för precis ett år sedan. Under tre veckor i Kairo har jag på olika gallerier sett naturalistiska målningar med sönderskjutna ögon, tårgasterrorn fångat i impressionistiskt dis, och realistiska revolutionsmotiv där den egyptiska flaggan hissas av folket. Mycket är övertydligt och långt ifrån allt är bra. Men det finns också annat.
Den andra upplagan av Cairo Documenta går också i revolutionens tecken, om än i inte fullt så starka färger. Cairo Documenta gavs första gången i december 2010. Referensen är naturligtvis Documenta i Kassel, men framför allt vill man dokumentera den samtida scenen så som man uppfattar den, pluralistisk och internationell. Man vill presentera mångfalden av media och idéer som präglar egyptisk konst och verka vid sidan av galleri- och institutionskontexten. Man har ingen curator, alla arbetar ideellt och är obunden i förhållande till institutioner och statliga bidragsgivare. Utställningen visas i vad som en gång var ett tjusigt jugendhotell som sett sina bästa dagar. Detta disponerar man gratis.
Utställningen är tillägnad Ahmed Basiouny, den Kairobaserade konstnären som dödades i samband med revolutionen. Möjligen kan man se tillägnaden som ett försök till applicering av attityden hos denne, vars ljud- och mediekonst inbegriper ett stort mått av konceptualism. Som lärare har han betytt mycket för den yngre generationen av mediekonstnärer som arbetar med ljud. Cairo Documenta 2012 samlar just en ung generation konstnärer som arbetar i flera medier.
De tydligaste revolutionsreferenserna finner man även här i det föreställande måleriet. Här finns till exempel en bildsvit där arabvärldens diktatorer porträtteras på rad: Mubarak, Khadaffi, Ben Ali, al-Assad … Och sist i raden en ram utan duk. I ett kollage finner vi utskriven den ed Egyptens president skall svära, bredvid finns en svart bh – en kommentar till den händelse som spridits på youtube där en kvinna misshandlas av militären, och kläs av på överkroppen – och längre ned ytterligare en tom ram. Några fler verk jobbar med denna form av direkt kommunikation. Taget vart och ett för sig känns det ibland banalt. Men tillsammans som manifestation av ett kollektivt ärende får faktiskt denna sida av utställningen en viss spänning.
Men de verk som främst slår an på är de som med större fiffighet balanserar mellan politik, fantasi, känsla för material och ibland litet humor. I Ahmed Elshaers datorspel får besökaren utkämpa en kamp mellan människa och kamel. Spelet refererar till när militären anlitade kamelförare att bekämpa protesterna på Tahrir, vilket har kommit att kallas ”Battle of the Camel”. Med ett enkelt auditivt och visuellt gränssnitt står ingen som segrare utan man blir tvungen att spela en gång till.
Som bekant har de sociala medierna haft en stor betydelse för revolutionen i Egypten. Mycket riktigt ser jag till exempel twitterfåglar flyga förbi i flera verk. Så sker till exempel i Soha Elsirganys No Apologies. A Personal Revolution. Detta är en animation/kollage som föreställer ett sovrum där en mängd objekt, tankar, referenser av olika slag far omkring och tar plats. Titeln är kongenial med den både virtuosa och fantasifulla sekvens på kanske fem minuter som passerar revy. Revolutionen må vara en faktisk politisk händelse som leder in i en oviss framtid (jämför de tomma ramarna). Men vad Elsirganys så lekfullt uttrycker är betydelsen av den personliga revolutionen; att var och en skakar av sig relationen till det samhälle, det tänkesätt, som diktaturen skapade. Soha Elsirganys vill låta vinden och fantasin blåsa in genom var och ens sovrumsfönster.
I den unga egyptiskan Hend Elkolays Her tail is tall får vi på ett notställ se en film på skärm där man i hörlurar bland annat hör en liten visa som handlar om en katt med mycket lång svans. Bakom notstället hänger ett grafiskt partitur. Å ena sidan liknar det de sextiotalistiska avantgardepartituren vars visuella dimensioner var en lika viktig del som det klingande (bland annat därför att kopplingen mellan det klingande och det vi ser kan vara mångtydigt). Å andra sidan liknar det med alla ”kattögon” utplacerade över notsystemet egentligen inget annat jag sett. Eller rättare sagt, det är personligt komponerat. Inte all konst på Cairo Documenta förhåller sig till revolutionen. Eller kanske gör den det. Hur som helst, i detta gränsområde där medvetenhet om den internationella konstens språk och koder möter den revolution som engagerar alla och påverkar konstens tematik tycker jag mig finna den mest angelägna egyptiska samtidskonsten. I denna spänning får den egyptiska samtidskonsten en alldeles egen ton.
Utställningen pågår fram till den 28 januari. På årsdagen Ahmed Basiouny dödades på Tharirtorget.
Andreas Engström
