John Tilbury spelar Morton Feldman Fylkingen/FRIM, Stockholm, 30 november 2011.
Före kvällens konsert på Fylkingen i FRIM:s arrangemang träffar jag en god vän i foajén. Han har ingen relation till Morton Feldman men berättar om en bekant som har Feldman som en viktig referenspunkt i tillvaron. Min vän berättar även att hans bekant har en väldigt akademisk relation till musik, och talar om Feldman i samma ordalag. Min vän känner en viss respekt inför detta. Jag har även pratat med andra om Feldman, med personer som faktiskt träffade honom. Han var ingen akademisk person, något som bekräftas när man läser hans egna texter i Give my regards to Eighth Street – Collected Writings of Morton Feldman (2000, Exact Change).
Feldman är en skarp observatör och beskriver hellre sina vänner än sin musik. Han är onekligen intellektuell men briljerar aldrig. Han framstår som robust och jordnära med en grov framtoning. Glappet mellan tonsättarpersonlighet och verk tycks vara långt hos Feldman. Kanske är detta en av anledningarna till att han är så fängslande. Det är också i glappet som hans musik börjar leva. Glappet mellan nu och då, ljud och tystnad, anslag och efterklang, ljus och mörker. Det finns inga tydliga gester eller riktningar hos Feldman. Inget samtal. Inget drama. De sena verkens utsträckthet ifrågasätter till och med själva tidens gång. Det är därför ingen lätt uppgift att göra Morton Feldmans musik rättvisa.
En som har goda förutsättningar är den engelske pianisten John Tilbury, känd från improvisationskollektivet AMM och sitt täta samarbete med Cornelius Cardew. Tilbury har även gjort sig känd som Feldman-interpret. Konserten på Fylkingen är det nästan två timmar långa pianostycket Triadic Memories från 1982. Tonmaterialet består av brutna treklanger (därav titeln) som laborerar med understigande intervall vilket kontinuerligt skapar spänningar. Musiken strävar hela tiden mot jämvikt men korsas alltjämt av nya störningar i form av skimrande tritonusintervall.
Titeln Triadic Memories anspelar även på tre pianister som var viktiga för Feldman: David Tudor, Roger Woodward och Aki Takahashi. Det är självklart för deras kvaliteter som pianister, men även för att de är tre till antalet och för att han genom titeln åkallar minnet av dem. Feldman återkommer ofta till minnet i sin musik genom konkreta dedikationer till vännerna och genom att på ett abstrakt plan sudda ut gränsen mellan nuet och dået i sin metafysiska musik. John Tilbury ger varje ton ett eget liv genom oerhört noggrann frasering. Tonerna skimrar mjukt och klingar bort relativt fort tack vare att Tilbury varierar trycket på den högra pedalen kontinuerligt.
Triadic Memories är som en blyertsteckning av dimma, i det närmaste monokrom med oändliga mjuka gradienter. Man vet att varje liten detalj bara är en suddig referens av något annat, något som befinner sig bortanför. Det finns alltså ett rumsligt djupled som inte avslöjas i verkets konstruktion, utan bara kan förnimmas genom det minne som klangerna åkallar. Varken Feldman eller Tilbury ger oss hela verket, det skapar vi själva. Eller som Feldman prosaiskt beskrev saken i sina anteckningar inför verkets premiär: ”all I have given you is the coat hanger”.
Christan Hörgren
