Iceland Symphony Orchestra Dark Music Days, Reykjavík, 26 januari 2012.
Det var kallt och definitivt mörkt under festivalen Dark Music Days (Myrkir Músikdagar) som ägde rum i slutet av januari i Reykjavík. Festivalen inleddes med en konsert med Iceland Symphony Orchestra i sitt nya ”hem”, Eldborg i konserthuset Harpa. Orkestern bjöd på ett urval verk som alla fick sitt första framförande i Island, under den säkra ledningen av den nyligen utnämnde chefsdirigenten för Iceland Symphony Orchestra, Ilan Volkov.
Det inleddes med Hymnos (1963) av den italienske kompositören Giacinto Scelsi. Det är Scelsis största verk och trots hans långa tid som verksam tonsättare och det intresse som visats för hans musik under de senaste decennierna var det första gången som Iceland Symphony Orchestra spelade hans musik. Det som först slog en var den otraditionella placeringen på scen, vilket har att göra med att stycket är för två orkestrar som sitter mitt emot varandra med orgel och slagverk i mitten. Hymnos skulle kanske kunna beskrivas som ett sökande efter den ”rätta” tonen och tonmaterial, vilket kretsar huvudsakligen runt tonen d. Denna genomgår konstanta mikrotransformationer och klangerna förflyttar sig mellan de två orkestrarna.
Volkov hade förutsett att konserten inte skulle bli helt utsåld (salen rymmer hela 1800 åhörare) och tog tillfället i akt att spela verket en gång till efter att besökarna funnit nya platser. Detta gav ett nytt perspektiv på orkestern och kanske också en bättre förståelse för tonsättarens spel med ljuden inom orkestern. Denna generösa gest skall ses mot bakgrunden att det inte är särskilt troligt att besökaren får en ytterligare möjlighet att någonsin höra verket igen.
Efter paus spelades fyra stycken, denna gång dock endast en gång vardera. Först fick vi höra Mani (2011)av den isländske tonsättaren Atli Ingolfsson. Även här framstod musiken som synlig och från åhörarplats föreföll den glittrande med känsliga glissandon och tremolon. Stråkarna inledde med en mystifierande dialog som vartefter tog en tydligare form när även blåset trädde in. En stadig rytm uppenbarades som påminde om klockor och vid klimax hade orkestern blivit en klockringningsmaskin.
Orkestur (2011) av en annan isländare, Hugi Guðmundsson, var ett beställningsverk av orkestern och Harpa. Byggnadens arkitektur stod modell för formen och de två satserna, ”See-through” och ”Solid” representerar utsidans glasfasad respektive insidans material. Här kunde vi höra ytterligare en glittrande inledning, när xylofon, harpa och piano spelar korta skalor över den övriga orkesterns långa toner. Materialet utvecklas vartefter och flyttas runt olika toncentra. Orkesterns låga instrument håller ihop det hela genom att upprepa en låg ton i en rätt påträngande rytm. Denna kontrast mellan glittrande skalor och långa toner utvecklas ytterligare genom olika instrumentationer, som kanske rent av inbjuder lyssnaren att uppskatta de olika sidorna av den genomskinliga strukturen.
Andra satsen inleds med ett betydligt fylligare sound, som representerar det massiva, solida. Det musikaliska materialet är här liknande, ett spel mellan alternerande skalor och långa toner, och orkestern bygger upp mot en spänningsfylld atmosfär. Som tidigare är det de låga instrumenten som driver verket framåt med upprepade toner. Det lekfulla är aldrig långt borta och även i de mörkaste avsnitten använder Guðmundsson dansliknande rytmer för att förleda publiken från styckets komplexa struktur.
Ett annat äldre verk, Metastasis (1954) av Iannis Xenakis följde. Vid inledningen skapar olika ljud från orkestern en intressant ljudmassa. Massan rör sig runt tills det att den avbryts av en dialog av solostråkar. I orkestern experimenteras med olika effekter och idéer och man förstår att verket inte mottogs så väl när det framfördes första gången. Trots att det var konsertens äldsta stycke lät det i sammanhanget fortfarande modernt och ett tydligt exempel på att Xenakis var före sin tid.
Hans Abrahamsens Ten Sinfonias, som tonsättaren betraktar som en version av ett äldre stycke, String Quartet nr. 1: 10 Preludes från 1973, var konsertens sista nummer. Titeln på verket, Sinfonias, härstammar från barockeran och är en kort instrumental ouverture. Kopplingen till barocken kändes litet som ett mysterium när man hörde den väldigt atonala inledningen. I stycket framträder flera olika stilar och det är inte förrän vid slutet som Abrahamsen avrundar med en sats som bäst kan beskrivas som en typisk barocksinfonia.
Tillsammans gav styckena ett bra och intressant program som visar hur mångskiftad ny musik för symfoniorkester kan vara. Verken var i grunden väldigt olika men på något sätt fungerade de bra tillsammans och bildade en fin helhet. Besökaren kunde höra några nya nordiska stycken och även verk som är moderna klassiker men som ändå sällan blir framförda. Konsertens övergripande stämning, den mystiska, rent av magiska atmosfären skapad delvis genom en lekfullhet var en bra start och passade väl in i festivalen Dark Music Days.
Þorbjörg Daphne Hall
Översättning från engelskan av Andreas Engström
English version of this article.
Läs även om konserten med Anna Thorvaldsdóttir under Dark Music Days.
Mer om festivalen Dark Music Days i Reykjavík går att läsa i nästa nummer av Nutida Musik.
