Anna Thorvaldsdóttir Caput. Dark Music Days, Reykjavík, 27 januari 2012.
Anna Thorvaldsdóttir är en av de mest uppmärksammade yngre isländska tonsättarna på senare år. Hon komponerar för olika sättningar, för soloinstrument, kammarensemble och även för symfoniorkester. På festivalen Dark Music Days (Myrkir Músíkdagar) i Reykjavík, som hålls under årets mörka dagar, ägnades en hel konsert Anna Thorvaldsdóttirs musik med musiker som mestadels kom från ensemblen Caput.
Under konserten i det nya konserthuset Harpa framfördes drygt tiotalet kompositioner. De flesta styckena var för ett eller ett par instrument (piano, harpa, flöjt med elektronik, med mera) och två stycken var för större ensemble. Att låta konserten gå i ett svep utan verkpresentationer (och heller inga applåder) var ett klokt upplägg. Konserten som helhet vann på detta, och inte minst framstod Thorvaldsdóttirs musik på så sätt som synnerligen estetiskt konsekvent.
De många småstyckena för en eller ett par instrument innehåller emellanåt okonventionella spelstilar med bland annat spel inne i pianot. Samtidigt präglas den övergripande ljudbilden av det lågmälda och enkla, poetiska och mjuka. Ett exempel på enkelt grepp hur Thorvaldsdóttir skapar denna spänning mellan ljuvhet och nerv de mjuka klubborna till spelet i pianots innandöme.
Denna diskreta balans mellan det mjukt klingande och dramatiska träder tydligare fram när ensemblen växer något i storlek. I stycket för gitarr, flöjt, sopran och elektronik hör vi långa vokaler i sångstämman, korta ansatser från gitarren, en flöjt med rik kolorit och en elektronikstämma som rör upp med både ljust brus och dovt muller.
I verken för större ensemble utnyttjar Thorvaldsdóttir den mer omfattande instrumentationen till att arbeta med klangmoln och långa skeenden. I det andra ensemblestycket hör vi klangmoln som bryts av entoniga stötar av olika instrument. Mitt bland denna formlöshet skapas så en rörelseenegeri och en viss försiktig och diskret råhet. Här finns också ett parti för slagverk som leder in till en ljudstark kulmination. Över huvud taget finns här en väldigt bra känsla för balans och proportioner när ett skede övergår i ett annat.
Man bör vara noga med att skilja på vad som är influenser och vad som är likheter. När det gäller Thorvaldsdóttir skulle jag ändå våga mig på att hävda att hon inspirerats mycket av Giacinto Scelsi. Det gäller då dels den stillastående klangen men även inslagen av grovkornighet, klangliga fluktuationer och känslan för tid och proportioner.
Kanske återspeglades denna känsla för helheten i utformningen av konserten där helheten vann när de olika delarna uppgick i denna. Det vara bra, för ser man till tiden som förflöt var det aningen långt och flera kortare verk för piano respektive harpa kunde nog ha utgått, betraktade var och ett för sig.
Hur som helst var denna porträttkonsert en av festivalens finaste konserter. Mer från Dark Music Days går att läsa i kommande nummer av Nutida Musik.
Andreas Engström
