gefaltet Koreografi: Sacha Waltz. Musik: Mark Andre. Radialsystem V, Berlin, 16 mars 2012.
gefaltet är en gemensam föreställning av den tyska koreografen Sacha Waltz och den franske tonsättaren Mark Andre. Verket hade nyligen premiär i Salzburg under Mozartveckan och spelades därefter på Sacha Waltz hemmascen, Radialsystem V under festivalen MaezMusik i Berlin.
Titeln syftar på en teknik inom elektroakustisk musik som handlar om hur ljud reagerar på andra ljud. En utgångspunkt för verket var att jobba med just reaktioner och växelverkningar mellan dansare och musik men också att konkret kunna skapa ett slags, som Waltz uttrycker det, ”totalkropp” av musiker och dansare. Dialog mellan musiker och dansare kan ju sägas vara själva grunden för koreografi som bygger på befintlig musik, och således inget nytt, men i tanken om sammansmältningen mellan musikens och dansens rent konkreta sceniska element öppnas det i alla fall i tanken upp för intressant möjligheter.
Jag tänker mig att dessa ligger främst i relationen stimuli och respons. Idén om sammansmältning mellan musiker- och danskropp implicerar åtminstone att denna relation skulle kunna vara omvänd, eller utmanas. På så sätt läggs det fram en intressant hypotes i ett ifrågasättande av traditionell ”koreografi av musik”.
För sitt ändamål har konstnärsduon använt sig av åtta dansare och fyra musiker. Utöver Andres musik får vi höra mycket Mozart. Waltz har i en rad dansföreställningar arbetat med både äldre och ny musik; ibland, som i operorna av Dusapin (Passion) och Hosokawa (Matsukaze) helt nyskriven. Trots sitt öppna förhållande till musik, där vad som är nyskriven eller äldre ofta behandlas lika inom ramen för ett koreografiskt koncept, tycker jag att det skiljer sig starkt åt mellan hur det sceniska förhåller sig till Mozart respektive Andre. Eller mer precis, i vilken grad konceptet får lyftkraft.
I den inledande scenen är de tre stråkmusikerna integrerade bland dansarna på scen. Det bildas så en ”koreografisk kropp” som sakteliga rör sig över scen. Redan här etableras ett återkommande element som påminner om den samtida musikens instrumentala teater, men just i denna scen överfört på äldre traditioner. När det gäller förhållandet till Mozart rör det sig mest om koreografi av musik. Visserligen handlar det ofta om utsökta nummer, som till exempel den balansakt som Zaratiana Randrianantenaina utför till en snabb sats ur en pianosonat, där koreografin just balanserar skickligt mellan fri tolkning av motoriska rörelser och ren mickey mousing.
Det finns stunder när det uppnås något slags sammansmältande, där musiken bär koreografin, och tvärtom, när det inte riktigt går att separera. Jag tänker här på de långa ackord som stråkmusikerna utför på scen, som det är oklart om de tillhör Andre eller är bearbetad Mozart, och som när dansarna tar vid och sätter alla i rörelse i en virvel, övergår i en lika utdragen grusighet som otvivelaktigt hör till Andre.
Just med Andres musik finns flera exempel på där koreografin tycks styra musiken. Vid ett tillfälle arbetar två dansare konkret och fysiskt med musikerna, för att också ta tag i musikernas armar och föra dem över strängarna. Här ser det ut som om det är koreografin som styr förloppet – men så kan det ju inte vara. Emellanåt uppstår ett intressant spänningsläge. Koreografin till Andres musik är också rent generellt intressantare än den till Mozarts, och här visar Waltz än en gång vilken musikalisk och lyhörd konstnär hon är.
Det finns scener som bildar audiovisuella skönheter. I den vackra fäktningsscenen rispar två dansare med varsin stråke vinande hål i luften till ackompanjemanget av sina egna väsanden. Men det finns ögonblick som ligger på gränsen till gimmicks och cirkusnummer, som när en av dansarna med sin fot för stråken över strängarna eller när musikerna under det att de spelar Mozart lyfts upp och bärs iväg, märkbart opåverkade av händelsen. Man häpnas, över akrobatiken, kontrollen och stundvis skönheten, men det är inte intressant koreografi – särskilt inte om man betänker vilket som är den konceptuella utgångspunkten.
Andreas Engström
Recensioner av ett par av Sacha Waltz senaste föreställningar, operan Matsukaze och Continu går att läsa på www.nutidamusik.com
