Nyligen lade Sveriges Radio ner den digitala radiokonstkanalen SR c. Sedan 2001 och under närmare ett decennium har SR c gått i främsta ledet internationellt för ett nytt sätt att göra radio och konst. Detta har sammanfallit med en expansiv och visionär tid inom public service. Nu finns det inga pengar för att ens för löpande underhållning av kanalen och man stänger ner den. Nathaly Salas skriver om vad SR c inneburit för radiokonsten och om Sveriges radios ansvar för public service.
Vad är radio? Vad kan radio vara? – två frågor jag ofta ställde mig när jag började läsa radioproduktion vid Hola folkhögskola och musikhögskolan i Piteå. Samtidigt som jag ägnade all min tid åt att bråka till mig mikrofoner som ansågs för avancerade för oss radiostudenter, prövade jag nya sätt att sätta ihop radioprogram, nya tilltalssätt. Jag testade och sände ut fulklippningar, intresserade mig för brus och fasvändningar. Mitt utforskande av radions uttrycksmöjligheter resulterade i ett visst tekniskt nörderi och under den perioden av norrländsk isolering kom jag i kontakt med SR c på nätet. En tävling var utlyst, temat var Spår. En natt satt jag uppe och lekte med material som jag fått med mig från en Tanzaniaresa, spånade, klippte, skrev. Sent nästa morgon var det klart – jag förde över allt till DAT-band och skickade iväg i vadderat kuvert.
Ända sedan dess har SR c för mig varit en lika självklar som fantastisk del av Sveriges Radio. SR c blev mitt virtuella radiohem, mitt radiokollektiv där jag lärde att de bästa redaktionsmötena hålls över en frukost. De är öppna för alla, intressanta gäster från fält utanför radion bjuds in att tänka fritt. Där lärde jag att det finns plats för radio bortom nyhetsförmedling och flödesradio. Där lärde jag att ett fullödigt radionummer om identitet och geopolitik kunde få lov att vara nomadiskt och poetiskt. Att utgångspunkten för ett nummer om mångfald gott kan vara en blå sidenblus med paradisfåglar.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Tolv temanummer blev det sammanlagt för SR c. Siten uppmärksammades och belönades på flera sätt: SR c kom på tredje plats i Prix Europa 2003 i kategorin Internet Fiction, samma år nominerades Fia Sandlund till Stora Radiopriset för Konstnärsklubben – som en enda stor familj, medan Marie Wennersten nominerades till Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare och redaktionen vann Nöjesguidens Stockholmspris i klassen för radio och tv. SR c & Igor Isaksson tilldelades Gulddiplomet i kategorin ”Grafisk design/webb- och multimediadesign” i tävlingen för grafisk design och illustration Kolla! (Juryns motivering löd: ”En ny och mycket personlig ingång till radio via internet. Ett levande arkiv för öga och öra – ett paradis för ljud- och formfilosofer!”). 2004 fick verket Let Them Sing It for You av Erik Bünger ett hedersomnämnande i Prix Europa och specialpriset Content Fusion Award i multimediatävlingen Europrix Top Talent Award – för sitt sätt att förena musik och multimedia. Samma år (2004) fick SR c också ett hedersomnämnande i Prix Italias webbklass, som den mest originella och konstnärliga av 33 tävlande siter. Claes Andreassons program Den Sjungande Jästcellen (Andra Sidan) tilldelades pris som bästa underhållningsnyhet i den internationella klassen, vid Los Angeles Press Clubs 47:e årliga prisutdelning 2005.
Genom åren genomgick redaktionen en rad förändringar och förvandlingar, resurserna krympte. Slutligen blev SR c huvudsakligen ett arkiv för de över 200 verk som redan gjorts, samt en del program och punktvisa insatser och samarbeten här och där. Under våren 2011 gjordes den tidigare redaktionen för SR c och Radioteatern uppmärksamma på att det fanns planer på avdelningen för Digitala medier vid Sveriges Radio att stänga siten/webbmagasinet SR c. Detta uppmärksammades av Nutida Musik i två artiklar, vilket följdes av ytterligare artiklar bland annat av Mikael Strömberg i Aftonbladet och Lisa Boda i Dagens Nyheter.
Inledningsvis handlade ryktena, och sedan diskussionen om nedläggningen om att hela sidan skulle släckas, sedan framkom det att det var webbstreamingen av kanalen som skulle stängas av – vilket i sin tur skulle kunna innebära att kanalens on-demand-funktioner – alltså tillgänglighets- och delningsfunktionerna skulle sättas ur spel – eftersom Sveriges Radios avtal för webben vanligtvis innebär att program bara kan ligga ute i 30 dagar efter sändning. När detta stod klart fortsatte streamingen, men då uppmärksammades det att flera insticksfiler i siten var ickefungerande och att Erik Büngers Låt dem sjunga det åt dig/Let Them Sing It for You slutat fungera i samband med adressändringen till sverigesradio.se. Appen Låt dem sjunga det åt dig/Let Them Sing It for You, som strax efter att den släpptes första gången snabbt spred sig till över två miljoner unika användare, är ännu ur funktion.
Under våren 2012 blev två saker allt tydligare: 1. Det gick inte att räkna med nya extrapengar för att driva SR c:s verksamhet. 2. I Digitala mediers plan för nya sverigesradio.se görs det inget utrymme för att på sikt underhålla SR c-siten i sin nuvarande, icke-linjära form. Dessa saker innebar att om Radioteatern ville bibehålla verksamheten, så fick pengar tas från Radioteaterns ordinarie budget och att de enda verk som på sikt skulle kunna fortsätta att vara tillgängliga skulle vara de linjära verken på SR c-siten. Alla interaktiva verk skulle släckas och försvinna – eftersom även den blygsamma budget som skulle behövas för att göra en migrering till exempelvis html5 saknas. Konsekvensen av det här är att kanalens själva fundament – att utmana och utforska nya sätt att lyssna på radio skulle försvinna helt. En direkt konsekvens av en övergång till Isidor-sidan är att verkens relevans sätts ur spel. Verken i SR c står inte för sig själva på ett självklart sätt i en linjär kontext. De kräver sin egna plats- (webb-) specifika miljö för att tillsammans utgöra det unika projekt det hittills varit. Slutligen fattade Radioteaterns chef, Stina Oscarson – beslutet att lägga ner SR c.
För en vecka sedan hölls en högljudd finissage för SR c – AKT c – på Bonniers Konsthall, i samband med konsthallens utställning Mer än ljud. AKT c är första steget i nedläggningen av SR c. Det andra är avstängningen av streamingen – vilket skedde i tysthet och under mer informella former ett par dagar senare. Det sista steget, som ännu återstår, är en total nedsläckning av SR c:s site: Randiga sidan (söksidan) och de tolv temanumren.
Kommen såhär långt är det läge att backa ett steg för att se projektet SR c sådant det varit, i ett större, längre radioperspektiv. Radiomediet är en teknisk landvinning och radions utveckling har skett genom ett utforskande av mediets kommunikativa potential. En anpassning till Internet och nya medier kan ses på två sätt: som en överlevnadsstrategi och som en möjlighet. En kan nog beskriva den fas som Sveriges Radio befann sig i vid sekelskiftet som en tekniskt expansiv – utopisk – fas då det satsades stora pengar på DAB-tekniken och hägrande nya digitala territorier för radiomediet genom nya, webbaserade kanaler. 2001 fick Marie Wennersten igenom idén om en experimentkanal som skulle utveckla nya grepp för radion i det digitala medielandskapet. (SR c:s historia är ämnet för en artikel av Colin Black som publicerades i Nutida Musiks temanummer om radiokonst, # 2 2011)
I likhet med vad som är fallet med Internet är den tidiga utvecklingen av radion kopplad till det militära – radion är ett vapen i en såväl symbolisk som faktisk mening. Men intressant nog skulle en kombination av dessa medier också kunna öppna upp för en interaktivitet, ett informationssökande som står i motsats till förståelsen av massmedial kommunikation som en megafon för centralt sanktionerad information, eller som en annonspelare för varor som köps och säljs. Radion har potential att vara ett medium som förmedlar information i interaktion med lyssnarens egen nyfikenhet på helt andra plan. Radio är inte bara vad vi säger – utan också hur vi säger det. SR c kom att kombinera radions inneboende potential att skapa inre bilder med Internets möjliggörande av ett associativt sätt att söka information. Tänk fritt – tänk oväntat. Webbens subversivt expansiva – migrerande – potential utforskades också, långt innan sociala medier var etablerade kommunikationskanaler. SR c motsvarade de experimentverkstäder som finns hos koncerner som exempelvis Apple, rum för kreativ medieutforskning vars existensberättigande aldrig ifrågasätts – eftersom dessa koncerner saluför innovation.
Var hör SR c hemma? Är det radio? Är det samtidskonst? Jag skulle vilja hävda att SR c är en del av en gestaltad teknopoetisk och teknopolitisk tradition inom radion – en diskurs som pågått så länge som mediet funnits och har formulerats i texter av sådana som Theodor W. Adorno, Walter Benjamin, Bertolt Brecht, Friedrich Knilli, Teddy Hultberg, Heidi Grundmann, Brandon LaBelle, med flera. Radio är massmedieteknik. Massmedieteknik är politik. Detta har tyckts självklart när vi kopplar ihop twitter och facebook med den arabiska våren. Men låt oss inte stanna där. Sveriges Radios strävan efter att finnas på den tekniska framkanten borde följas av en lika självklar filosofisk, eller för att inte skrämma bort de som skyr sådana termer – idémässig – diskussion kring vad radio är och hur vi förmedlar dess innehåll. Jag vill hävda att det inte är en slump att den person som initierade SR c och väsentligen format projektet, Marie Wennersten, också varit drivande i redaktioner som Filosofiska rummet, Flipper (P3) och nu senast verkar framgångsrikt som regissör och producent vid Radioteatern och är ordförande för EBU:s Radio Drama Group.
Samma kväll som SR c bjöd in till sin dödsmässa, ordnades det i Kulturhuset i Stockholm en debatt om Public Service-utredningen. Att SR c – en av de mest innovativa radioprojekt som initierats, även sett internationellt – läggs ner samtidigt som det i Kulturhuset diskuteras frågor som huruvida ” public service [är] en förutsättning för demokrati? Hur stor är egentligen public service betydelse som folkbildare när det finns så många andra aktörer och möjligheter till spridning? Vad är oberoende och hur reglerar man ett oberoende media?” är ett till lika delar ironiskt, sorgligt och illavarslande sammanträffande.
AKT c – finissagen för SR c – var mer än ett bokslut över kanalen SR c:s makalösa produktion en gestaltad idédiskussion kring vad ett avslut är – vad utmätt tid innebär. Det var också en aktion som ifrågasatte sina egna villkor och platsen där den kom att äga rum – en kommersiell konstinstitution som visade sig vara en av de få inom landets gränser som insett kanalen SR c:s potential och vikt, men vars ramar väsentligen kom i konflikt med SR c:s egna. Det var en formmässigt bråkig tillställning, det var en innehållsmässigt politisk handling. Genrer blandades, och än en gång gjordes gränsen mellan fin- och populärkultur irrelevant. Det vore enkelt att tillskriva detta den specifika kureringen av kvällen – mer än så – det vore förmätet. Sanningen är att AKT c i allt väsentligt följde den inneboende formen som varit kanalen SR c:s signum: konsekvent inkonsekvens, öppenhet, en vilja att lyfta fram och uppmuntra konstnärer och programmakare att röra sig bortom en passiviserande funktion som faciliteter, som handelsvaror.
Med denna utgångspunkt i bakhuvudet kan frågan ställas: Vilken plats är mer lämpad att odla gestaltat idémässigt innehåll om inte en Public Service-kanal? Om Public Service inte endast ska anpassa sig till av andra redan utforskade mittfåror, utan faktiskt vara drivande i utvecklingen krävs det mod. Mod är sällan beroende av ekonomisk potential, mod närs på andra grunder: moraliska, etiska, ideologiska, medmänskliga – och ja, ofta är kärlek drivkraften bakom modiga handlingar och beslut. SR c är en kärleksförklaring till radion som fritt medium. Kostnaden för kvällen på Bonniers konsthall, vilken också genererar en och en halv timmes sändning i P1 denna vecka – motsvarar kostnaden för en halvtimmes radioteaterproduktion. Eller mer rättvist: drygt 3 procent av vad årets personalfest för Sveriges Radio kommer att kosta.
Finissagen var en välbesökt (vi hade folk på väntelistor som köade för att få komma in i den för kvällen helt fulla konsthallen), gratis tillställning. Som genererat i runda slängar en dryg timme nya originalverk som kommer allmänheten till del också via den förestående radioutsändningen. Då är det också viktigt att betona att huvuddelen av budgeten gick till konstnärerna för deras arbete med de verk som presenterades och nu tillgängliggörs.
Den tekniska kostnaden för att låta SR c:s arkiv få finnas kvar inom Public Service ramar är marginell. En offert som lades fram för halvannat år sedan av en tidigare redaktionsmedlem ligger under 150 000 kronor sammanlagt. Det vore väl enkelt att tycka att pengarna för finissagen skulle gått till detta. För att en internetbaserad applikation, som SR c ju är, ska kunna finnas kvar på sikt krävs ett underhåll. En kontinuerligt avsatt summa att helt enkelt koda om, justera och uppdatera funktioner för. Det är inte några stora pengar – men det är avgörande resurser om de måste tas från en enskild redaktion. SR c borde, anser jag, inte endast vara en angelägenhet för Radioteatern. SR c är en hybrid mellan Digitala medier, Teknikutveckling och Radioteatern.
Att vi på SR c i så stor utsträckning arbetat med samtidskonst inom radion är lika anmärkningsvärt som det är självklart. Även där finns det en lång radiotradition att luta mot. Och jag tänker här återigen hänfalla åt att nämna manliga och ikoniserade konstnärer som Bertolt Brecht, Öyvind Fahlström, Åke Hodell och Heiner Goebbels. En kanon vars manliga dominans behöver brytas och som definitivt kan brytas idag när vi har en allt bredare bas med kvinnor som idkar konstnärskap som förhåller sig till radiokonst och det ljudande. Där återfinns namn som Susanne Skog, Hanna Hartman, Ida Lundén, Fia-Stina Sandlund, Ann Rosén, Liv Strand – och ja, mitt val av konstnärer är tendentiöst, de finns alla representerade i SR c:s arkiv.
SR c har aldrig presenterats som ett jämställdhetsprojekt – likväl har feminism varit en del av kanalens ryggrad. Liksom ett intersektionellt och demokratiskt perspektiv. Vi har aldrig sagt det rakt ut. Vi har aldrig torgfört oss med enkla pamfletter och kodord. Vi tyckte inte att ni, våra lyssnare, behövde det. Vi sålde inget.
Nathaly Salas
Nathaly Salas, SR c, sitter i redaktionen för Nutida Musik och ingick i redaktionen för Nutida Musiks nummer om radiokonst (# 2 2011)
En ytterligare debattartikel om Sveriges radios public service-ansvar: Andreas Engström: P2 – melodiradio eller public service?
