Nordlichter-festival Radialsystem V, Berlin, 28-30 september 2012.
Det är något speciellt med nordiska musikfestivaler när de äger rum utanför Norden. Norden betraktad utifrån verkar uppmana till reflektioner kring vilken miljö denna musik uppstår i. Och ofta verkar man kunna säga något generellt om detta. Traditionellt sett är det naturen som brukar lyftas fram. Men inte alltid, och kanske är denna schablonbild på avtagande till förmån för ett mer allmänt ”typiskt nordiskt” sätt att förhålla sig till genrer, skapande och kreativitet.
Detta är en möjlig tolkning av den andra upplagan av Nordlichter-festivalen i Berlin. Nordlichter är en festival för konstmusik. Samtidigt är det en festival som enligt konstnärlige ledaren Marcus Hagemann, inte så mycket handlar om det konstmusikaliska, som om det allmänt kreativa. Det finns nämligen bara bra musik och mindre bra musik, och på denna festival presenterar man bra musik utan tanke på indelning i genrer eller ”högt” och ”lågt”. Nog är detta en ganska spridd uppfattning om nordisk kreativ musik, oavsett om det handlar om den svenska ”musikexporten” eller den isländska kreativa gränslösheten.
Det kan förvisso ligga något i att denna syn på nordisk ”kreativ musik över gränserna” handlar om oförmågan att nå ut internationellt. Det är i så fall en sanning med modifikationer, inte minst eftersom mycket av den nordiska musik som presenteras på Nordlichter i högsta grad är internationell, både gällande det estetiska och hur konstnärerna rör sig på de internationella scenerna, oavsett om det handlar om de stora konserthusen eller alternativmiljöerna. Kaija Saariaho hör till den förra kategorin. Hennes musik ägnades under festivalen en konsert där de tre musikerna Linda Edsjö (slagverk) Jennifer Dill (flöjt) och Randi Pontoppidan (sång och elektronik) tillsammans och solo framförde tre stycken. Den genomgående och för Saariaho typiskt följsamma klangen där rumsligheten korresponderar med bandstämmans patinerade elektroakustiska reverb, återklingade i de improvisationer som musikerna framförde som korta interludier. Det rörde sig i dessa inte så mycket om explicita anknytningar till Saariahos verk, som om ett generellt förhållningssätt till den allmänna stämningen i dessa.
Den danska ensemblen Figura bjöd på ett varierat, lättillgängligt och attraktivt program med korta stycken av Lars Petter Hagen, Per Nørgård och Garth Knox. I centrum stod Peter Bruuns 3 Folkesange. Texten är författad av den danska poeten Ursula Andkjær Olsen och är tänkt att explicit anknyta till traditionen av komponerade folksånger. Till konserten i Berlin hade man översatt dikterna till tyska och utan att ha hört originalet tycker jag att detta var ett utmärkt drag. Den naturlyriska tonen – ”ich ging hinaus in einen schönen Morgen …” –anknöt nu konkret till tysk romantik, till både folkdikter och till romantiska poeter, så som de förekommer bland annat i Mahlers verk. Denna närapå parodiska anspelning samtidigt både underströks och fjärmades genom Bruuns komposition. Den medvetna kopplingen till Mahler i hur melodik kunde vandra mellan olika stämmor, som klarinett och viola, bröts mot ett interkulturellt perspektiv med ”främmande” element som slidegitarr, såg och mer ambienta klanger. Ur detta trädde en musik fram som också i kraft av lyriken subtilt rörde sig mellan epoker, uttryck och kulturer.
En höjdpunkt var ensemble Adapters konsert med musik av tonsättarkollektivet S.L.Á.T.U.R.. I denna ansamling av unga, högst individuella tonsättare från Reykjavík står humor jämte uppfinningsrikedom när de vrider på musikens möjligheter och uttryck. I Adapter, som är en isländsk kammarensemble som verkar i Berlin, verkar de funnit sina valfränder. Under en halvtimma presenterades en handfull korta stycken av några av huvudfigurerna i detta löst sammansatta kollektiv. Páll Ívan Pállsons Þjo∂lag är en kort, hårt distad och påträngande rytmisk urladdning för slagverk och basklarinett. Áki Ásgeirsson bjöd med Hasndritin på ännu ett intressant konceptuellt verk, där ljuden bygger på seismografiska upptagningar från jordbävningen på Haiti och där man på den i fyra delar uppdelade skärmen med abstrakta bilder riktigt både ser och känner hur plattorna rör sig mot varandra. I Jesper Pedersens Flöskuhnakki spelade musikerna med vardera två pet-flaskor. Insatserna visades i ett egensinnigt, om än ytterst basalt, partitur, som var en visuell upplevelse i egen rätt. I Gu∂mundur Steinn Gunnarssons Kvartett No. 7 låg betoningen på korta punktvisa toner som dansade förbi i intressanta rytmiska rörelser. Som avslutning spelade ensemblen ett kort stycke på en eklektiskt sammansatt ljudskulptur.
Öppenhet, eklekticism, humor, och lekfullhet i allvaret. En föreställning om nordisk musik inte helt tagen ur luften, särskilt inte när det gäller den unga isländska kammarmusiken.
Andreas Engström
