GEIGERfestival 2012 Dag 1: 1 November, Teater Cinnober, Göteborg.
Geiger slår upp dörrarna för en 30-dagars festival (hela november). När de flesta tänker två eller tre-dagarsfestival, tänker Geiger 30!, för att mer eller mindre citera Tony Blomdahl och Sven Rånlunds invigningstal. Nåja, det hela sjösätts finfint med champagne och ett nästintill fullsatt teater Cinnober, som är den plats på vilken alla dessa 30 dagar äger rum.
Programmet för kvällen inleds med Maria Ingemarsson-Berg som spelar utvalda delar av John Cages Sonatas and Interludes från 1946-48 (de tre första sonaterna och det första interludiet). Det är en fantastisk öppning. På samma gång anspråkslös som djupt uppfordrande: Cages tidiga preparerade pianoverk tillhör kanske det som är enklast att komma överens om i hans mångbottnade verkkatalog; än idag framstår styckena som moderna med sin yxiga rytmik och närmast barnsliga förtjusning i ljud. Och Ingemarsson-Berg spelar väldigt fint. Det är en annorlunda och glädjande akt för att vara Geiger, där annars den akustiska musiken de senaste åren har blivit alltmer sällsynt.
När Anne Pajunen tar plats på scen för uruppförandet av sin Undantagskatalogen – index är stämningen redan uppsluppen, en medvind Pajunen med van hand navigerar i. Det börjar litet oklart, Pajunen måste hela tiden korrigera sig själv (genom att sticka en synål i armen med ett alltmer tilltagande blodflöde …) för avvikelser från manus, otillåtna tonfall eller kort och gott bara vad hon igenkänner som brist på närvaro hos sig själv och som publik förstår man snart att det är just det som inte är katalogen, som är katalogen. När ”verket” sedan slutar genom att Pajunen helt sonika försvinner från scen är det nog få som inte sitter med ett leende på läpparna, även om det någonstans i bakhuvudet dröjer sig kvar den nästan helt transformerade bilden av allvaret i en alltmer rödfärgad underarm och handduk.
Detta leende kanske inte sätts i vrångstrupen, men skruvas sakta ned i Tomas Hulenviks performanceverk Aloha mr. Bungle. En månghövdad ensemble (17 personer) är utspridd – och rör sig in och ut ur fokus – i (vad som får förmodas vara) hela Cinnoberbyggnaden, men ändå hela tiden inmixad i scenrummet under en tät halvtimme. Resignerad och med allt mindre försök till emotion för de oss lyssnare längre och längre in i natten. För den som under åren mött på Tomas Hulenviks nu ganska omfattande performanceverkskatalog av stora, närmast inslängda och improviserade ensembler, är detta en av de mer lyckade händelserna. Det finns en fråga i det här verket som ställs i skärningspunkten mellan ljudet och det performativa. Det är tydligt att det finns ett uttryck, en närvaro i klangen som går utöver de musicerandes ibland nästan parodiska infall, en närvaro som kanske just bäst fångas i ordet resignation. I både klang och utförande finns den där, som ett mörker, men ändå i sig tydlig och naken.
Mer blir det inte denna kväll, men det är många dagar kvar av konserter, workshops, ”clinics”, performance och diverse samtal inhyst på den undangömda, men starkt lysande stjärnan teater Cinnober. Gå dit!
Esaias Järnegard
