Stygn Leo Correia de Verdier. Sound of Stockholm, 20 november 2012.
Den stående publiken applåderar och visslar entusiastiskt när Leo Correia de Verdier bugar sig med hopslagna händer i en försynt gest som får avsluta detta helt korta framförande av Stygn, som öppnade festivalen Sound of Stockholm utanför Hörsalen på Kulturhuset. Med sin Brother LS-2125 har Leo Correia de Verdier just frammanat dansanta och detaljrika slingor i ett framförande som gott kunnat vara bra mycket längre.
Leo Correia de Verdier trakterar en symaskin som den kan se ut i vilket syrum eller kök som helst, men ställd på en scen hör vi musik, ljud som ter sig märkbart organiska. Correia de Verdiers musik bjuder in till och tar fasta på ett slags vardagligt och vänligt lyssnande. Det intima ställs på scen och ges spelrum.
Leo Correia de Verdier skiljer sig från exempelvis Martin Messier, en annan i dagarna aktuell kompositör, som nyligen gästade Inkonst i Malmö och som också använder symaskinen som viktigt instrument. Det finns nämligen ett teatraliskt som om i Correia de Verdiers framförande, där maskinens ”faktiska” funktion förevisas: ett grått tyg passerar mellan maskinens pressarfot och matare men ingen fibertråd sys in, stygnen är helt och hållet immateriella. Enhörningssiluetterna som klär arbetsbordet och döljer elektroniken rör sig i en helt annan sfär än Messiers taktfasta och rått industriella iscensättningar av en välsynkroniserad symaskinsorkester.
I Stygn suggereras vi in i trådmatarens nedslag och fyller sedan i när takten mattas av. Leo Correia de Verdier förstår att leda oss in i ett skört gränsland där bruksmaskinens mekaniska smattranden blir den rytmiska utgångspunkten till lekfulla ljudbearbetningar.
Nathaly Salas
