Kommentar till Esaias Järnegards recension av invigningskonserten på Geigers novemberfest 2012.
Under invigningskonserten till Geigers novemberfest, 1 november, framförde jag mitt verk Undantagskatalogen – index. Glädjande nog kunde man några dagar senare läsa en recension i Nutida Musik. I denna ägnar recensenten Esaias Järnegard mitt verk ett stycke (sammanlagt tre meningar). Det är inte mycket utrymme, men att göra en rättvis och vederhäftig tolkning handlar inte om omfång, utan om att utifrån tillägnandet av grundläggande information, analysera verket och introducera läsaren i någon form av konstnärligt sammanhang. Tyvärr visar det sig att Järnegard inte förstått vissa grundläggande antaganden gällande mitt verk, och detta så till den grad att recensionen känns direkt nonchalant.
Jag undrar hur innehållet i det vokala performanceverket Undantagskatalogen – index kunde undgå recensenten? Kanske missade han början av framträdandet, då jag berättade om vad katalogen handlar om; en uppräkning av ett antal undantag från påståendet att alla människor är lika värda, en värdegrund som de flesta av oss får lära sig tidigt, men få av oss kan leva upp till i sanning. Min avsikt med stycket är att söka provocera såväl lyssnaren som mig själv med både enkla och obekväma sådana undantag genom uppräknandet av dem. Varför en så ytlig analys av något som behandlar ett besvärligt och ständigt närvarande dilemma?
Undantagskalatogen – index är visserligen ett verk med flera lager men är ändå inte så komplext att det inte går att urskilja två huvudspår; det etiska dilemmat å ena sidan, och interpretens förhållande till själva texten och sig själv i denna roll å andra sidan.
Jag förvånas också över att han av någon anledning inte riktigt vill kännas vid mitt verk såsom just ett sådant. Vid sidan av den ytliga beskrivningen sätter han citationstecken runt ordet verk. Vad vill han säga med det? Handlar det om det performativa framförandet? Eller det vokala uttrycket? Eller är det improvisation integrerat med noterade partier samt publikinteraktion som förvillar? Kanske saknades ett programblad med en verkförklaring som guide? Jag uruppförde verket inom ramen för en nutida musikfestival, och med tanke på att Järnegard representerar en tidning med samma inriktning hade jag förväntat mig mer av honom.
Med detta efterlyser jag ett samtal kring hur olika konstmusikaliska verk benämns och bemöts i text. Kanske behöver vi också diskutera behovet av, eller konsekvensen av, vad jag skulle kalla för stödinformation i form av exempelvis programblad med verkbeskrivning eller muntliga presentationer, i samband med framföranden av nya verk. Det framförs idag en mängd verk som till sin natur ger en annan typ av formspråk och framförande än de där partitur, stämmor och instrumentation följer modeller som vi känner sedan tidigare. Dessa verk representerar det aktuella skapandet och behöver därför betraktas med andra ögon. Hur håller vi jämna steg med utvecklingen även som lyssnare, mottagare och kritiker?
Anne Pajunen
Esaias Järnegard svarar Anne Pajunen imorgon.
