Mer än ljud Bonniers Konsthall, Stockholm, 5 september–2 december 2012.
”Vad är egentligen musik? Och vad gör den till något som är mer än ljud?” Smaka på den problemformuleringen från presstexten. Eller ta namnet på utställningen, Mer än ljud, lika pretentiöst som märkligt. För vad är det som är mer än ljud? Musik, tydligen, för det är musik i konsten som utställningen på Bonniers Konsthall handlar om. En får tacka för den insikten. Annars hade jag nästan förväntat mig att utställningen skulle handla om ljudkonst, där ljuden skulle vara mer än ljud, det vill säga en viktig parameter i skapandet av rum, idéer, koncept.
Nåväl, vad gäller musikinriktningen har man trots allt tänkt någorlunda konsekvent. Om man betraktar ett av de större verken, Haroon Mirzas Untitled song featuring untitled works by James Clarkson, står det klart att det är musikens form och material som är referens när ljus och ljud kopplas samman i ett lågteknologiskt maskineri. Den här sortens sammanbindande är knappast unik, men jag har sällan sett det göras så utan finess. Till skillnad mot i princip vilken ljudinstallation som helst finns här ingen relation till rummet: Installationen tar rummet i anspråk, men utan att förhålla sig till detta, vare sig strukturellt eller fenomenologiskt. Då är Mirzas småskaliga verk The National Apavilion of Then and Now mer lyckat. Ett ljus- och ljud-crescendo fyller ett mörkt och ljudisolerat utrymme för att sedan hastigt släckas ut. Denna loop på cirka 30 sekunder är på inget sätt häpnadsväckande, men det hela skulle kunna ge en basal upplevelse av ljudets och ljusets negationer. Tyvärr är verket så dåligt placerat att det delvis förstörs av sorlet inifrån kaféet.
Det är annat som känns just malplacerat i denna utställning. Ayse Erkmens Ghost är ett ljud- och ljusverk baserat på en liten sång som Beethoven skrev till en väninna. I informationstexten får vi läsa att Erkmens ”platsspecifika verk speglar fysiska egenskaper och dolda berättelser i platsers arkitektur”. För vilken plats är då detta verk komponerat? Jo, för Thyssen-Bornemiszas Art Contemporary i Wien, där Beethoven tidigare bodde. Var befinner det sig nu? Ute i spetsen på byggnaden i Bonniers utställningshall. Kanske hade jag kunnat bortse från dess platsspecifika egenskaper om det hade varit ett intressant verk. Men det är det inte; dess kärna är blott relationen till platsen det nu inte befinner sig i.
Det är en brokig utställning. Trots musiktemat är den röda tråden inte så mycket hur konstnärerna arbetar med musik som att den består av verk av konstnärer som cirkulerar på de stora biennalerna och fått ett och annat internationellt pris. Den här credden tycks vara väldigt viktig. Kanske hade man därför överseende med att det utomhusverk av Susan Hiller – som jag annars tycker är en enastående konstnär – som visades i Vasaparken är en bagatell; att Scanners konceptuella stycke för konsthallens hiss är vare sig finurligt eller raffinerat; eller att Susan Philipsz – en ytterst överskattad konstnär, om ni frågar mig – röstverk It means nothing to me står sig slätt mot flera av hennes andra verk som på liknande sätt arbetar med musik, platser och minnen (som verket från Documenta, se artikeln invid).
Curatorn Theo Ringborg och de andra som jobbat med den här utställningen åker naturligtvis också till Kassel och Venedig för att känna av vibbarna. Ett tips är att läsa på och försöka förhålla sig litet självständig gentemot sitt eget område och inte bara följa vad de hetaste curatorerna för närvarande hajpar.
I sammanhanget utmärker sig Matti Kallioinens verk The Nervous Manifold positivt. Man får här vandra genom tre utrymmen, där stora oformliga kroppar sväller upp i mörkret i en komposition av ljus, rök och musik. Retrosyntarna för tanken till 80-talets syntmusik och utrymmet i sin helhet bildar något slags science fictionestetik. Visserligen känns det mer som att befinna sig på Disneyland än i en konsthall – men ibland kan det vara rätt befriande. Tidssekvensen, att vandra från ett rum till ett annat, har man utvidgat till en slinga som även innefattar Mirzas stora installation och Phillipsz verk. Det motiveras inte estetiskt utan handlar framför allt om att verken skulle störa varandra om de pågick samtidigt.
Detta är den fjärde utställningen där Bonniers Konsthall undersöker bildkonstens relation till andra konstformer. Att utställningen handlar om konstens relation till musik och inte är en ljudkonstutställning är därför ingen tillfällighet. Men den hade känts mindre splittrad om utgångspunkten hade varit ljudkonsten, för i grunden är det vad det rör sig om. Jag tror därför att det också är annat som ligger bakom att man valt att betona detta med musik i konsten.
Även om ljudkonst är ett notoriskt svårfångat begrepp så ger det vissa signaler om att det rör sig om ljud som fysikalitet, om fenomenologisk, kroppslig erfarenhet, och ett likaledes fysikaliskt undersökande av material och rum. Det finns en närhet till konstmusik, och även till modernismens intresse för material. Jag tror att det här är minerad mark för en konsthall som vill visa sig i framkant. Man tar nog inte avstånd av princip. Men det känns säkert tryggare att inte behöva befatta sig närmare med det här paketet på annat sätt än att omfamna det och placera det i en kontext av lekfullhet, relationell estetik, och naturligtvis popkultur.
Den nu två årtionden gamla postmoderna diskursen styr tillsammans med den populärkulturella hegemonin i svensk media den svenska konstvärlden, där också konstkritikerna – att döma av det försiktiga mottagandet av denna utställning – irrar runt i samma diskursiva ekorrhjul (och på biennalerna). I sammanhanget är det konstmusikaliska fältet, som teoretiskt ”mognat” långsammare, betydligt öppnare. Man är heller inte lika orolig för att hamna fel, att inte vara cool.
Detta är inte första gången samtidskonsten försöker närma sig samtidsmusiken. En konstutställning om musik kan inte bortse från konstmusiken eller ljudkonsten. Men man kan hålla den på armlängds avstånd. Varför gör man då det? Som en konstnärskollega till mig mycket klokt sade, handlar det om ett antal decenniers glapp, när man inte visat konstmusiken minsta intresse. Närmandet sker därför utifrån sitt eget områdes värderingar och uppsättning normer. Man utgår från sig själv. Därför närmar man sig popkulturen, därför dominerar det ängsliga att inte vara hipp. Ett exempel på detta var just Bonniers Konsthalls hyllningskonsert till John Cage i höstas (recension här). Konstvärlden kan inte längre bortse från Cage. Så man gör honom till sin, gör en vantolkning och förskjuter honom mot populärkulturens område.
Det är symptomatiskt att det i texthäftet till utställningen finns nördiga uppräkningar av möten mellan bildkonst och popmusik, men i stort sett inget om konstmusik. Det är knappast heller någon tillfällighet att man i presentationen av Malin Bång, som framförde ett nytt stycke i utställningens löpande program, gör vad man kan för att kringgå hennes tillhörighet inom konstmusiken. Små detaljer som säger så mycket.
Det är höjden av ironi att Statens musikverk generöst öppnat pluskan för detta projekt. Mer än ljud säger nämligen mer om makthierarkier i den samtida konstvärlden än om konstvärldens relation till musik. Som utställning betraktad är den förvirrad och osjälvständig. Det finns en uppenbar beröringsskräck för konstmusiken samtidigt som man trevar efter det hippa och det rätta. I regel brukar sådant slå över i motsatsen: Technomusikern Hans Berg fick i samband med utställningen uppdraget att komponera en signatur till konsthallen och – tadaa! – man utlyste en remixtävling! Programbladets lätt uppskruvade ton har ett drag av folkbildartanke men känns med tanke på den totala avsaknaden av några som helst intellektuella eller teoretiska ambitioner påklistrad och falsk. Man kan misslyckas på många sätt, men att misslyckas på det här sättet, skulle jag vilja påstå, det gör man bara i Sverige. Eller för att vara litet mer precis, i Stockholms innerstad.
Andreas Engström
