I en debattartikel för ett drygt år sedan ifrågasatte jag hur det då helt nya Statens musikverk använde sina resurser. Man verkade satsa mycket på PR och varumärkesbygge och jag konstaterade att detta låg långt ifrån kärnverksamheten. Den här typen av offensiv satsning verkar nu ha givit resultat – men tyvärr inte som man möjligen kunde hoppas på. Pengarna sinar och därför börjar man själv montera ner de vitala delarna, själva kärnverksamheten.
Nyligen gick det ut ett par pressmeddelanden (här och här) om stora personalneddragningar på områdena arkiv, forskning, bibliotek och museum. Ett krav från kulturdepartementet, var min första tanke. Men nej, detta har inte stöd på departementet utan är helt och hållet myndighetsledningens idé och beslut. Anledningen heter naturligtvis ekonomi: Ökade kostnader för löner och lokaler kräver neddragningar. Man vill därmed ”säkra en budget i balans” och därtill skapa ”samordningsvinster”, som det heter på Musikverkets vid det här laget prickfria managementprosa.
Varför väljer man att vingklippa något man har i uppgift att arbeta för? Ett svar skulle kunna vara att ledningen inte har något intresse i denna del av verksamheten. Eller så är man litet fåfäng och tycker om makt. Gillar att frottera och mingla, synas och höras. Då är det ju bättre att vara den som delar ut pengar med jämna mellanrum – ”kolla vad vi gör!” – än att regelbundet ”vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika samlingar och dokumentation av teaterns, dansens och musikens kulturarv”, som det enligt regleringsbrevet heter att myndigheten ”särskilt” skall göra. Ett tips är att läsa igenom det där brevet igen.
Nu menar man sig ”anpassa organisationen till det utökade uppdraget”. Vad innebär då detta? Jo, tillägget att Verket även skall fördela bidragspengar (den så kallade plattformen). Men detta innebär absolut inte att det ursprungliga uppdraget – att förvalta, vetenskapligt berika samlingar – inte längre skulle gälla. Uppdragsbeskrivningen finns här: Ingenting ger stöd för att den inte längre skulle gälla på samma sätt som tidigare.
Man rör inte de pengar som fördelas varje år till samordningsprojekt i musiklivet. Dessa är öronmärkta. Det är alltså inte så att kulturarv står mot samtidsmusik. Däremot mot administration. Men på kommunikationsavdelningen råder det sedan starten tillväxt, man ”leker marknad” och inbillar sig att prio är att sätta Musikverket på kartan. Det twittras, ”kommuniceras” och skrivs självförhärligande pressmeddelanden. Tjänster tillsätts, här hamnar resurserna.
Denna närmast machiavelliska myndighetsutövning i strid mot uppdraget sker nu alltså på biblioteks-, arkivs- och museisidans bekostnad. Samlingarna är en av Europas största och musikbiblioteket var åtminstone för något decennium sedan ett av världens största. Det säger sig självt att detta är förödande för forskningen, också internationellt, eftersom forskning om arkivens samlingar bedrivs över hela världen. Det är tragiskt att man inte förstår att arkiv och samtida musikliv samspelar, och tragikomiskt att musikverket genom att strypa näringen till sitt kärnområde själv gör sig delvis överflödig.
För två år sedan gav vi ut ett nummer av Nutida Musik (#1 2011) där vi analyserar situationen med Rikskonserters nedläggning och starten av Musikverket. I ett ps. till ledaren skrev vi: ”Detta att gå från stiftelse till myndighet innebär i klartext att det kommer att bli juridiskt lättare att lägga ned Statens musikverk än det var att lägga ned Rikskonserter.” Vi syftade naturligtvis på att en (allians)regering mycket möjligt skulle kunna tänka sig att lägga ned även detta statliga organ. Men citatet säger kanske mer än så: om detta händer sker det med Statens musikverks benägna bistånd.
Andreas Engström
