Det här numret är del två i en trilogi som inleddes med numret om fåglar och fiskar (# 4 2010) och som är tänkt att avslutas med ett nummer om biologi. Tanken är att gå från ”konkret” (en fågel är väl konkret) till abstrakt (det är svårt att både se och intellektuellt greppa biologiska processer). Samtidigt står det klart att detta nummer om ”natur” överlappar både föregångaren och den kommande uppföljaren. Dessutom, vid arbetet med numret blev det uppenbart att ”natur” låter sig kompletterandes med ”miljö” och ”aktivism”.
Vid betraktande av naturens inverkan på konst och musik, hur natur skildras, hur den finns som råmaterial, reses frågor om naturens inverkan på oss som kulturvarelser, men också om vår plats i denna, vad vi gör med vår miljö och vilken relation vi har till den.
Detta förhållandet är skadat, skriver Annette Kreutziger-Herr i sin text om musik, konst och klimatförändringar i Antropocen, den geologiska tidsålder som vissa menar att vi nu lever i och som är resultatet av människans inverkan på naturen. Konstnärer har varit tidiga att uppmärksamma detta förhållande och genom konstens ”djuplodning i naturfenomenen” kan man ur ett kulturhistoriskt perspektiv se musikhistoriska förändringsprocesser som antropocens estetiska uttryck.
Möjligen är det så man skall tolka den spanska musikern Francisco López musik. López, som intervjuas i detta nummer, är en pionjär inom genren fältinspelning. Hans musik utgår från ett fenomenologisk lyssnande till naturen, samtidigt som denna inte ges någon fast identitet. Inspelningen påvisar naturens olika skepnader – och idén om naturen sträcker sig från det orört pastorala till det urbana, alltså det kultiverade. Helen Mirras konst, som också diskuteras i detta nummer, pekar också på naturen som delvis kulturell artifakt. Här är fältinspelningar ett av flera skikt där arbetet ”ute i fält” inbegriper olika medier och processer som resulterar i en konst med ett delvis civiisationskritiskt perspektiv.
Med den eskalerande miljökrisen har musikforskningen vänt sig mot naturen. Och ”all forskning är inneboende aktivistisk”, hävdar amerikanen Aaron S. Allen, en av auktoriteterna inom ekomusikologi, ett området som fått ett uppsving det senaste decenniet. Allen intervjuas samt medverkar med en text, och är ett exempel på hur musikvetare idag deltar i den globala diskussionen kring miljöfrågor.
Denna diskussion fördes vidare vid ett par konferenser i Island och Köln, i arrangemang av bland annat Kreutziger-Herr samt Sigfri∂ur Björnsdóttir, som vi också talar med. Vid sidan av temat musik och natur handlade konferenserna om ”det nordiska” samt om kvinnor i musiken. Den tematiska inriktningen kan ses som ett symptom på att idag ges flera genom åren åsidosatta ämnen, områden och grupper såväl större uppmärksamhet som talan. Kulturell ”periferi”, miljö och genus utifrån ett musikperspektiv – idag är det självklart att koppla samman dessa ämnen.
”Du kan aldrig reducera konst till ’bara musik’”, hävdar den norske tonsättaren Øyvind Torvund, efter att i Björn Gottsteins intervju först förnekat den aktivistiska aspekten i sina gerillametoder för musik i det offentliga rummet och musikskapande i skog och mark. Det är ett viktigt påpekande. För när musik övergått till att bli explicit och huvudsakligen aktivism, vad är då kvar av den estetiska dimensionen?
Kanske är det utifrån denna dubbeltydighet man skall tolka det stora uppsvinget för soundscapes och fältinspelningar. I Daniela Cascellas diskussion utifrån ett symposium i London kommer hon i kontakt med en eller flera subkulturer som kan tolkas som aktivistiska samtidigt som dess företrädare ofta är explicit opolitiska. Hur kommer det sig?
Kanske av det enkla faktum att konstnärer och kulturutövande sällan är enbart det ena eller det andra. Vad soundscapes och fältinspelningar beträffar kan det nog också vara så att den dokumentära och transcendentala potentialen lockar. Materialet kan bli till så mycket.
Detta blir uppenbart i Madeleine Engström Brobergs artikel, där hon ställer en utställning i Kairo om medborgarjournalistik mot den engelske soundscapemusikern Peter Cusacks projekt kring citizen journalism mot varandra.
Var går gränsen mellan konst och journalistik? Är det över huvud taget så viktigt? Dokumentärt filmmaterial, fältinspelningar, miljöljud, soundscapes – detta är delar av vår verklighet, vår natur och miljö. Och mot bakgrund av sakernas tillstånd där en rovgirig kapitalistisk världsordning bidrar till såväl global uppvärmning som att vanställa och plundra det viktigaste vi har, vår natur, är det svårt att kalla den konst och musik som direkt eller indirekt tolkar detta för annat än aktivism.
Andreas Engström
