Det har talats mycket om Stockholms stads kulturförvaltning med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och det nya politiserade stödsystemet. För kulturaktörerna har det inneburit mer pappersarbete, samt att man tvingats arbeta i korta projekt och får allt svårare att arbeta konstnärligt och långsiktigt. Denna irrationellt handlande nyliberala koloss till kulturförvaltning kan också när som helst dra in stödet utan annat motiv än att man inte längre är prioriterad. Det är framför allt de fria teatrarna som har drabbats, och de är också deras situation som har uppmärksammats i media.
I höstas blev de två föreningarna FRIM (Föreningen för fri improviserad musik) och Samtida Musik offer för kulturförvaltnings nyckfulla beteende. Efter att från samma bidragsgivare kort innan ha fått ”bonuspengar” fick Samtida Musik nu hela stödet för 2014 indraget. Den över 50 år gamla konsertföreningen Samtida Musik har i kraft av initiativtagare till festivalen Sound of Stockholm, den egna nya festivalen Vårflod, samt allmänt nytänkande kring programläggning, som sensommarens unika heldagsfestival med boliviansk musik, varit en motor i huvudstadens konstmusik. FRIM har varit en viktig kugge i det senaste decenniets genombrott för improvisationsmusik och har betytt mycket för ökad jämställdhet inom experimentell musik. Nu tvingas föreningarna ställa in planerade konserter och från en dag till en annan riskerar man nedläggning.
Detta betyder att 1/3 av de föreningar som står bakom Sound of Stockholm, som fått utökat stöd från Kulturförvaltningen, får sina bidrag från Stockholms stad indragna 2014. Vad håller Kulturförvaltningen på med? Kulturpolitik, skulle de nog hävda.
Om kultursidorna varit alerta när det gäller teatrarnas situation och fört en livlig debatt, har reaktionen på samtidsmusikens åderlåtning närmast varit obefintlig. Teatrarna drabbades nu först, och enligt medielogiken därmed ”äger frågan”. Likväl är detta ännu ett tecken på hur musikkritikerkåren generellt varken förmår analysera, nå ut, eller påverka sina ointresserade medarbetare och redaktörer. Det är ett symptom på samma sjuka som gör att inga dagstidningar tidigare i år var i Luleå och Piteå på New Directions, den kanske största festivalen för ny musik i Sverige på flera år (som jag skriver om på s. 42). Man kan också dra sig till minnes nedläggningen av Rikskonserter. Inte ens denna de senaste årens viktigaste kulturpolitiska symbolfråga, fick något större genomslag.
Som konstmusikkritiker är man idag också konstkritiker (även om jag inte tror konstkritikerna definierar sig på motsvarande sätt) och med den erfarenheten kan jag instämma i det som Åsa Stjerna skriver i sin text om Spor-festivalen i Århus (s. 45), att det är ”i konstmusiken det händer”.
På ett lika generellt som djupt plan handlar det om kunskapsbrist bland såväl kulturjournalister och redaktörer som beslutsfattare. Kunskapen om internationella strömningar och samtidsmusikens bredd – så som den också företräds i Norden, Sverige och Stockholm – är ytterst begränsad.
Nutida Musik har alltid anspråk att presentera den här bredden. Betraktar man några av de ledord som vi arbetat med vid sammanställandet av detta nummer – överlagringar, identiteter, övergångar – och de essäer och intervjuer vi presenterar, visar vi kanske tydligare än någonsin hur konstmusiken i kraft av sin bredd idag är kulturlivets motor.
Vi samtalar med brittiska konstnären Vicki Bennett (som framträdde på den av bland annat just Samtida Musik arrangerade festivalen Sound of Stockholm i höstas), om hennes sätt att arbeta med film och musik (s. 16). Bennetts bejakande av popkultur kan ställas mot Erik Bünger, som i Steven Cuzners intervju (s. 6) säger sig inte arbeta med populärkulturella remixer, men vars mediearkeologiska undersökningar likväl inkluderar såväl populärfilm som populärmusik, samt mycket annat. Giuliano Obici diskuterar den brasilianske musikern och tonsättaren Chico Mellos sätt att applicera experimentella metoder på populärmusik, bossa nova (s. 28). Mello låter sin akustiska gitarr få skivspelarens egenskaper när han i en meta-remix gör kollage av bossa nova-samplingar.
I Johanna Paulssons artikel om Laurie Andersons ”audio drag”, analyseras den röstliga gränszonen med vilken Anderson finner utrymme för spel med såväl identiteter som med experiment och populärkultur (s. 24).
Och vad skall vi kalla Harry Parchs verk Delusion of the Fury? Är det en ”experimentell hippiemusikal”, som verkets regissör Heiner Goebbels litet skämtsamt kallar det? Eller med Svante Aulis Löwenborgs ord en ”hörnsten i modern scenkonst”? Verket håller hur som helst fyrtio år efter premiären på att retroaktivt bli en klassiker inom samtidsmusiken (s.36).
Men det spelar väl ingen roll vad vi kallar det. Det ju i konstmusiken det händer, som sagt. Och det gör det i Malmö, Kairo, Svenljunga, Beirut, Piteå, Oslo, Berlin, Vadstena, Göteborg, Luleå och Århus, som vi också rapporterar från i detta nummer. Vi kräver härmed att man behandlar konstmusiken med respekt, och vi kräver detta av såväl kulturjournalister som politiker. Det är uppfordrande, men samtidigt en uppgift att se fram emot med tillförsikt. Klart ni vill vara med! Det är här det händer.
