Arnaìa Musik: Kim Hedås. Regi: Gunnel Lindblom. Text: Märta Tikkanen. 17 mars, 2014, Audiorama, Stockholm.
Arnaía heter den flicka som kastades i havet av sin far Ikarios, räddas av fåglar, och sedan åter fostras i familjen under namnet Penelope. När maken Odysseus givit sig av på sin mångåriga resa vaktar Penelope Ithaka. Precis som han brukar hon list för att hålla begärets frestelser på avstånd och behålla riktningen för sin vilja att vara sin uppgift trogen: de hundratolv friarna skall inte få anhålla om hennes hand och träda in i riket förrän den väv hon väver på dagen men repar upp på natten är klar.
I Märta Tikkanens text (baserad på boken från 1992) och i Kim Hedås musikaliska gestaltning har väven fått en betydelse som anknyter till myten. Men det handlar här mindre om väven som metafor för filosofins metod, med sin konstruktion och dekonstruktion, utan mer om ett identitetsblivande i kärlek som formas genom ett bakåt- och framåtblickande berättande. Likt Odysseus går ju även Penelope igenom en självutforskande resa, men inte genom en resa bort, över ett hav, men väl genom sitt vävande.
I Audioramas lilla rum är sittplatserna placerade i cirkel. Ljudet saknar centrum och Gunnel Lindbloms och Iréne Lindhs distinkta röster kommer växelvis ur olika högtalare. Genom ett uppbrutet röst- och ljudspel, som ibland lägger lager på lager av röst, utsaga/stavelse och klang, följer Kim Hedås ljudbild texten mer än går mot den. Med drömska ljudmattor, pianoklanger – ömsom dramatiskt hamrande, ömsom ljusa och lätta, och med knirkanden, kanske dörrar över trösklar eller från en säng – skapas stämningar för Arnaías/Penelopes existentiellt sökande dubbeltillstånd.
Maken Odysseus, sonen Thelemakos och älskaren Amfinomos är närvarande främst som apostrofiska ”du” och genom förvrängda röstljud, smeksamma klanger och alarmerande ringanden. Det sistnämnda särskilt i relation till älskaren. Kanske är det för att anspela på det starka kraftfält han är för henne. Då ljudöarnas stämningar tycks separerade från varandra gestaltar de för mig Arnaías/Penelopes splittrade tillstånd – både via röst-ljud-klyftan som aldrig överbryggs och genom det ständigt föreliggande avståndet mellan Arnaía/Penelope och de som hon skulle kunna nå en djupare kontakt med. Att bli älskad som en hel människa, inklusive den Arnaía hon också är (och inte bara Penelope) tycks vara en omöjlighet med dessa män hon i sin monologiska värld heller aldrig når fram till.
Både i Tikkanens text och i denna gestaltning är havet, det Odysseus reser över och det som Arnaía/Penelope förändras genom, främst närvarande genom sin frånvaro, i såväl text som ljud. Jag tolkar denna frånvaro i relation till den samtidiga frånvaron av andra kvinnor – till exempel av modern, som skulle kunna tänkas stödja Arnaía i hennes väg att finna sig själv, inte enbart bli bestämd i sina relationer gentemot män. Här finns i frånvaron också en annan möjlig kärleks kraft: den på mödernet, den mellan kvinnor. Havet bildar en icke gripbar kontrast till väven, med sin nätlika struktur – då havets vatten följer en helt annan logik.
I Arnaía blir denna tystnad av ”feminitetens logik” förkroppsligad som ett svåröverbryggbart moment i den kvinnliga erfarenheten av kärlek till män. Men de gånger den glimmar till utgör den en länk i en möjlig upplevelse av mindre ambivalent splittring och ökad upplevelse av ett helare själv.
Anna Nyström
