Dansmaskiner Från Léger till Kraftwerk. 22 januari–27 april 2014, Moderna Museet, Stockholm.
I centrum på Moderna Museets utställning Dansmaskiner står mötet mellan Kraftwerks åtta animerade 3d-musikvideor och modernismens fascination inför maskinerna som ett tecken för framtiden. Här visas bland annat Viking Eggelings Diagonalsymfonin, René Clairs Entrácte, flera av Picabias teckningar och en scenografi. Här finns också flera fina kollage, teckningar, fotografier och en hel del måleri från 20-talet.
Att åka genom en 3d-värld som estetiskt påminner om gamla datorspel med Kraftwerk i öronen är en nostalgitripp. De äldre verken å sin sida vidarebefordrar en lust inför de möjligheter som uppkom med filmen och det mekaniska nytänkandet. Hur det påverkade förhållandet till rörelsen, musiken, den mänskliga kroppen och måleriet.
Samtidigt saknas ett artikulerat sammanhang i utställningen, som aldrig blir mer än en lek med jämförelser mellan modernismens och Kraftwerks syn på människans relation till maskinen. Jag kan förstå kopplingen mellan modernismens framtidstro och den material- och teknikfascination som drev också 70-talets accelererande syntscen. Tyvärr innebär sammanförandet av den samtida 3d-tekniken med den äldre estetiken och musiken i Kraftwerks video att bilden av framtiden drunknar i nostalgiska referenser.
Det finns heller ingen ansats till att rumsligt skapa ett sammanhang mellan Kraftwerk och utställningen i övrigt. De äldre verken är många och hänger trångt i klassiska, vita utställningsrum; Kraftwerks film visas i ett helt mörklagt visningsrum med separat ingång. Ändå tillåts Kraftwerk överrösta musiken från de andra filmerna i utställningen. Polariseringen och obalansen i hängningen av de bägge delarna i Dansmaskiner gör att utställningen känns oartikulerad.
Vad som heller inte blir tydligt är de samhällskritiska och satiriska stråk som finns med i flera av de äldre filmerna. Till och med sekvensen ur Charlie Chaplins tydligt satiriska film Moderna Tider kommer i sammanhanget att handla mer om esteticerad rörelse i mötet mellan människa och maskin än om samhällskritik. Men lika mycket som filmerna använder sig av – och hyllar – den nya tekniken kritiserar de hur den används. Det är i det spänningsfältet mellan kreativ fascination för och politiserad kritik av som den modernistiska synen på den nya tekniken som antingen rationell eller irrationell blir intressant. I de begreppen är politiska och estetiska värden tätt sammanvävda. I förhållande till begreppens utveckling blir många samtida konstverk tecken på paradigmskiften i hur konsten förhåller sig till sin egen tid, till framtidstro och material. Här fanns en möjlighet att problematisera och säga någonting om synen på framtiden, samhället och människans relation till tekniken. Istället lyfter Dansmaskiner fram verkens estetiska uttryck på bekostnad av deras innehåll, men det är just i relationen mellan innehåll och uttryck som verken existerar. Därmed förenklar utställningen som helhet de enskilda verkens komplexitet och deras relation till den ständigt föränderliga synen på framtid, samtid och historia som våra samhällen rör sig med.
Utställningen Dansmaskiner kan vara värd ett besök om man inte sett de enskilda verken tidigare, men i slutändan så lämnar den mig med känslan av vad jag saknar: Utvecklingen från Léger till Kraftwerk; en presentation och en hängning av verken som förmår synliggöra dem; en aktuell samtid. Men kanske framförallt viljan att säga någonting; att komma med ett eget perspektiv.
Rebecka Holmström
