The Volans Project KammarensembleN och Jonny Axelsson. Färgfabriken, Stockholm, 9 mars 2014.
På väggarna i den nedsläckta fabrikslokalen projiceras galler framför bostadshus och nedklottrade betongväggar. I mitten av rummet står fyra väggar med David Molanders fotografier av bekanta städer. Gator och parkeringsplatser i Stockholm, Göteborg, New York och Berlin har alla blivit surrealistiskt manipulerade, digitalt sönderklippta och omorganiserade. Bakom dessa väggar gömmer sig ensemblen och publiken, som sitter ned på det kalla stengolvet eftersom loppisen en trappa upp har lagt beslag på alla Färgfabrikens stolar.
Kevin Volans är idag den internationellt kanske mest namnkunnige sydafrikanske tonsättaren och det är hans musik som ägnas denna konsert. Konserten inleds med uruppförandet av Percussion Concerto, ett verk beställt av KammarensembleN och skrivet för Jonny Axelsson, som sedan slutet av 90-talet haft ett nära samarbete med Volans (Axelssons solo-cd med musik av Volans recenserades i Nutida Musik # 1 2010). De solistiska slagverksinsatserna får rummet att agera som ett resonerande instrument och den extraordinära akustiken ger både närhet och storhet till ensemblens klang. Rummet träder fram såväl i instrumenten som i tystnaden mellan insatserna. Ibland dränks blås och stråk av slagverkets dånande rytmiska mönster, som därefter återigen drar sig tillbaka in i ljudbilden. Det är en dynamisk musik med en säregen karaktär som rör sig mellan det temperamentsfulla och sofistikerade. Volans användande av traditionell melodik och harmonik med tydlig tonalitet får mig som lyssnare att känna trygghet utan att musiken ger svar eller projicerar känslotillstånd. De starka influenserna från inhemsk sydafrikansk musik, minimalism och samtidigt postmodernistiska tendenser, såsom just den tonala harmoniken och stilväxlingarna, har i Percussion Concerto resulterat i ett högst personligt uttryck.
Efter detta kärnfulla stycke splittras ensemblen och rör sig ut i rummet. Det uppstår ett slags vakuum, en oväntad men alltid så efterlängtad frihet i en konsertsituation, när alla musiker och besökare rör sig fritt och talar högt. Övergången till stycket The Partenheimer Project är knappt märkbar, för plötsligt har klangrummet landat och vi befinner oss återigen i Volans musik.
Musikerna har nu förflyttat sig ut i salen och bildat tre mindre ensembler. Med ansiktena vända mot väggarna med projektioner och fotografier intar de rollen som betraktare. Dirigenten Christian Eggen befinner sig nu i publiken och har ersatts av en dator med en digital klocka och blinkande rutor i rött och gult.
The Partenheimer Project beställdes av Birmingham Contemporary Music Group för en utställning med den tyske konstnären Jürgen Partenheimer på The Ikon Gallery, Birmingham. Ensemblegrupperna var då placerade i tre separerade rum och besökarna var tvungna att röra sig mellan dessa för att höra varje enskild ensemble. I Färgfabrikens öppna lokal blir dessa tre stycken ett – men rummen blir desto fler.
Besökarna kan röra sig runt i lokalen under konserten och får tillfälle att erövra den, inta distans, komma nära och vända sig bort. Musiken är fragmentarisk till karaktären och instrumenten ger ständigt plats till varandra och till rummets ljudande tystnad. Färgfabriken har arkitektur, rum och stadsplanering som fokus. KammarensembleN har tidigare arbetat med just rummet i bland annat ett konsertprojekt på Liljevalchs (se recension) och det blir tydligt att de även denna gång, nu tillsammans med Jonny Axelsson och Kevin Volans, på ett intelligent sätt förhållit sig till byggnadens arkitektur och konsthallens idémässiga inriktning; det är rum som står i fokus denna eftermiddag. Rummet är klangkropp och mötesplats, och genom att jag som besökare får göra konsertlokalen till min egen öppnas också ett rum inom mig som lyssnare – ett nostalgiskt delay.
Den stora fabrikslokalen står öppen för alla att kliva in i under konserten. I dörröppningen blandas ljudet från ensemblen med ljuden från kaféet och loppmarknaden en trappa upp. Utan rädslan att släppa in världen utanför får upplevelsen mer substans.
Ellen Arkbro
