Det heter i dag att vi lever i en »minneskultur«, inte bara med tanke på det otroliga uppsvinget för populära historiska framställningar, dokumentärer, specialtidskrifter och släktforskning, utan även med tanke på den alltmer intensifierade debatten om monument, historiebruk och samhällets förhållande till minne och glömska. Minnet utgör själva grundstommen i vår identitet, vi rör oss framåt i livet men förstår bakåt. Men det är samtidigt något mer djupgående än tydliga grepp om egna erfarenheter eller den kognitiva förmågan att memorera händelser och fakta. Minnet verkar också utanför kroppen i form av de spår vi lämnar efter oss och inte minst i de tankar vi uttrycker i ord, bilder och ljud. Våra verk har på så sätt transhistoriska egenskaper som gör att de talar till oss trots stora tidsavstånd. Därmed är minnet även ett rum som vi ständigt utvidgar och fördjupar oss i, en kollektiv form där också tid är en central faktor. Precis som minnet är mycket mer än en psykologisk dimension är också tiden något som går utöver klockans tickande, den nutid vi rör oss inom står alltid i kontakt med det förflutna och tillsammans hjälper det oss att föreställa det framtida.
Att konst och minne står nära varandra är något av en självklarhet, rentav så självklart att vi sällan reflekterar över det. Att musik och tid hänger samman är likväl en självklarhet som ofta diskuteras, både filosofiskt och musikologiskt. Trots att frågor om hur vi minns och bearbetar det förflutna ofta har behandlats i musikaliska uttryck, inte minst inom musikteater, så har märkligt nog just temat musik och minne kommit i skymundan i den bredare debatten, vilket Nutida Musik vill ändra på. Att vara heltäckande är naturligtvis uteslutet, men här har det varit viktigt att skapa en balans inom en estetisk eller kulturfilosofisk frågeställning där musiken inte sällan har fått en slagsida åt det mer eller mindre populärpsykologiska hållet. Bestsellerförfattare som Oliver Sachs, Daniel Levitin och andra fascineras över musiken och minnet helt och hållet ur en kognitiv synvinkel. Musik och ljudkonst lär oss emellertid betydligt mer än att vi är hjärnor som underkastas biokemiska lekar med akustiska affekter.
Lyfter vi bara på locket finns det betydligt mer spännande saker att fördjupa sig i: finns det till exempel en arkeoakustisk port till det förflutna genom ljud som lagrats i lera under drejarens händer? Det individuella likväl som sociala minnet är också konkreta teman för tonsättare och ljudkonstnärer som Janet Cardiff, Kristin Norderval, Steven Vitiello, Susan Philipsz med flera, vilka är några av dem som Andreas Engström och Thomas Bjørnsten diskuterar i sin essä. Inte minst har den platsspecifika konsten och musiken, som rör platsers arkitektur, geografi, kontext och kollektiva erfarenheter, kommit att innebära ett fokus på minnet, vad vi minns, hur vi erinrar, vad som faller i glömska.
Inom kulturteorin talar man ibland om »post-memory«, att det som ryms inom det individuella minnet inte enbart uppbärs av det självupplevda utan också låter sig uppblandas med upplevelser som erhålls i andra hand genom olika bearbetningar, traditioner eller trauman. Många samtida teoribildningar kring minneskultur intresserar sig också för frågan om bevarande och autenticitet, huruvida våra medier kan lagra och spela upp i ett slags 1:1-förhållande till det ursprungliga materialet. Det är genom sådana frågeställningar om autenticitet, vittnesbörd och lagringarnas egna »minnen« som begrepp som arkeoakustik och hauntology trätt fram inom såväl konstmusik och ljudkonst som inom populärkultur under de senaste åren.
Minne är med andra ord ett mångfacetterat ämne som berör långt mer än vad en konstnär vill få oss att minnas genom ett specifikt verk, eller hur hen har arbetat med historiskt material. Till exempel diskuterar Hampus Hagman i sin essä hur verket förhåller sig till sitt eget verkimmanenta minne, sin egen historia, och vad det har för effekt på oss som lyssnare. I en essä om Dan Fröberg tar Johan Redin avstamp i Fröbergs senare verk och kastar sig in i en akustisk svindel där medvetande, verklighet, ting och ljud framträder som olika lager av samexisterande dimensioner som svarar mot minnets och det förflutnas närvaro.
Det tilltagande intresset för minnes- och erinringskultur handlar delvis om ett skifte från förståelsen av musik och konst som något som rör personliga erfarenheter till bearbetningar av något allmänt eller kollektivt. Vi bad tre konstnärer och musiker – Lisa Gideonsson, Katt Hernandez och Hans Gurstad-Nilsson – att utifrån sina arbeten med specifika verk reflektera kring dessa frågor. Gideonsson visade nyligen installationen Black Out Poem, där bland annat bandspelaren som lagringsmedium går mot upprepningsmediets entropi, där lagring till slut blir överlagring och minnet till ett glömskans sorl. Hernandez verk om Norra bantorget i Stockholm ställer en rad högaktuella frågor om stadsrummet och det kulturella minnet, om samexistensen av det förflutna och det samtida i en gentrifierad offentlighet där hon vill återskapa de akustiska spöken som ombyggnationerna vill fördriva. Gurstad-Nilsson i sin tur reflekterar över hur glömskan under efterkrigstiden närmast kom att institutionaliseras och konserveras i den nya musiken, vilket samtidigt banade väg för en helt ny musik och nytt lyssnande. Denna paradox fungerade som underlag för arbetet med orkesterverk Kilroy was here, vilket tonsättaren fångar i en devis som även kan ses som måttot för detta nummer: »Vi kan inte leva i det förgångna, men det förgångna lever i oss.«
Andreas Engström & Johan Redin
