Okända rum. En iscensatt musikföreställning framförd av ensemble Lipparella i samarbete med Teatr Weimar. 21–22 februari 2014, Reaktorhallen/KTH, Stockholm. 1) Czarne Latawce. Musik: Chrichan Larson: Text: Czeslaw Milosz. 2) Hemligheten. Musik: Madeleine Isaksson. Text: Tomas Tranströmer. 3) Champs d’étoiles (work in progress). Musik: Kent Olofsson. Text: Rilke, Rimbaud och Rich. Lipparella: Mikael Bellini, countertenor, Anna Lindal, violin, Kerstin Frödin, blockflöjt, Louise Agnani, viola da gamba, och Peter Söderberg, teorb.
Vi går in i den stora transporthissen som ska föra oss ner i underjorden. Dörrarna stängs och hisskötaren spänner fast ett säkerhetsband framför dem. Färden tycks gå oändligt långsamt när vi rör oss nedåt i den gamla kärnreaktorn på Kungl. Tekniska Högskolans campusområde. Väl nere och inne i den cirka 500 kvadratmeter stora hallen som idag används som ett experimentellt scenrum så drabbas jag av motstridiga känslor. Naturligtvis fascineras jag av det väldiga rummet, dess råa ytor och den ödsliga stämningen; ett slags arkeologisk lämning efter mänsklig aktivitet. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite illa till mods, ”tänk om något går snett, tänk om vi inte kan komma ut härifrån”. Som av en händelse hälsar presentatören oss välkomna till föreställningen med Ensemble Lipparella och Teatr Weimar genom att förklara var nödutgångarna finns.
Det första verket, Czarne Latawce, är skrivet av Chrichan Larson och är baserat på en dikt av den polske nobelpristagaren Czesław Miłosz. Sångstämman varierar mellan olika sångsätt, alltifrån Sprechgesang till vidmelodiska avsnitt, och countertenoren Mikael Bellini som verkar vara i toppform sjunger fantastiskt.
Madeleine Isakssons Hemligheten är liksom föregående verk ett uruppförande och är uppbyggt kring tio haikudikter av Tomas Tranströmer, som för övrigt närvarade under konserten i reaktorhallen. Något som fascinerar med Isakssons musik är hur kvaliteter som man brukar beskriva i termer av harmonik eller tonalitet steglöst tycks övergå i ren klang.
Efter paus är det dags för Kent Olofssons Champ de’toiles med texter av Rilke, Rimbaud och Rich. Verket kan sägas vara en svit av musikstycken skrivna för Ensemble Lipparella genom åren, och Olofsson själv beskriver det som ett oavslutat ”work-in-progress”. Styckena varierar besättningsmässigt från solostycken, duos och trios till att utnyttja alla fem musiker i ensemblen. Den här gången framförs musiken i en rumslig iscensättning speciellt framtagen för reaktorhallen i samarbete med Jörgen Dahlqvist och Teatr Weimar. Musikerna förflyttar sig omärkligt genom rummet och dyker upp på nya platser och i nya rumsliga konstellationer. Hallens mäktiga akustik gör så att musiken inte faller isär, trots de ibland mycket stora avstånden mellan musikerna. Musiken binds samman av videoprojektioner av Maria Norrman.
På sätt och vis är det Olofssons musik som berör mig mest under föreställningen i reaktorhallen, särskilt solostyckena för teorb och gamba. Samtidigt har jag svårt att behålla koncentrationen under de 45 minuter som verket pågår. De olika musikstyckena som följer efter varandra skapar efter ett tag ett slags fragmentarisk lunk och till slut upplever jag att musiken blir alltför redundant. Kan satserna ställas samman på ett annat sätt?
Föreställningen är välbesökt och det är en imponerande prestation som de fem musikerna i Ensemble Lipparella genomför; inget av verken kan sägas vara särskilt lättspelad musik. Det slår mig efter konserten hur extrem den här konstformen är – detaljnivån i varje enskild stämma och kravet på synkronisering av alla dessa detaljer. Finns det egentligen någon motsvarighet i andra konstformer?
Efter konserten tar jag ensam den mindre hissen för att komma upp på jordytan igen. När dörrarna stängs och hissen börjar åka tänker jag: ”Om hissen stannar nu innan jag är uppe, kommer någon då veta att jag är här?” Uppresan går märkvärdigt nog mycket fortare och när jag kommer ut ur byggnaden och andas in kvällsluften anar jag att våren är på väg.
Erik Peters
