Sven-David Sandström: Matthäus-Passion. Staatskapelle Halle, Philharmonischer Chor, Uppsala Akademiska Kammarkör, dirigent Stefan Parkman. 16 februari 2014, Berliner Philharmonie
Det finns något lika påträngande kaxigt som genuint fromt i Sven-David Sandströms musikaliska projekt, som kan sammanfattas med Kyrkan och Bach. Tills för nyligen komponerande han under tre år så gott som uteslutande körmusik för kyrkan, och precis som med Bach finns numera till varje helgdag verk signerade Sandström. Nu har han komponerat en Matthäus-Passion. Hans beundran tycks ovillkorlig, men en lika viktigt drivkraft tycks vara hans engagemang i kyrkan, kristendomen och liturgin. Om Bach brukar kallas den femte evangelisten, ja då är väl Sandström den sjätte. Han har i varje fall sagt sig vilja vara ett led i denna tradition. Men med passionen vill han dock bli lämnad ifred, att Bach ”håller käften”, som han uttryckte det i en intervju i Sveriges Radio.
Men är det en rimlig begäran? När verket dessutom uruppförs i vad som är den kanske mest prestigefyllda byggnaden för klassisk musik i Tyskland, Philharmonien i Berlin. Det är också mycket som förenar den ”gamla” och den ”nya” Matthäus-Passion. Framför allt är det texten. Den är samma som till Bachs passion, och även formerna följer denna, om än lätt modifierade. Till exempel har Jesus, vars stämma hos Bach ledsagas av stråkar, istället fått ackompanjerat sordinerat bleckblås. Den känsliga och heliga Jesus framstår nu mer som en modern hjälte, där klangerna leder associationerna åt filmens hjältar och martyrer.
Ett annat modernare sätt förhålla sig till strukturen är hur evangelisten nu inte är en utan fyra. Tanken lär vara att låta olika röster berätta historien. Musikaliskt blir det varierat; texten berättas växelvis polyfont och homofont av samtliga stämmor, och vissa partier sjungs enbart av en viss stämma. Det är ju ett ganska naturligt sätt att arbeta med text och samtidigt ett konceptuellt intressant projekt – vem är det som berättar en historia? Detta är dock inget som direkt utforskas och snarare upplever jag att berättarfunktionen blivit litet otydlig.
Det är dock annat som känns uppdaterat: koralerna går i högt, litet otåligt tempo och är generellt homofona med enkel harmonik. Det senare gäller tämligen över lag; ofta är harmoniken direkt treklangsbaserad, och röstlägena hos solisterna är inte lika extrema som i till exempel High Mass. Verket är två timmar, men även den ovane lyssnaren skulle knappast klaga över sittningen utan njuta av den vackra och lättlyssnade musiken och rafflande handlingen.
Men så har vi ju dessa ikoniska partier. Koralen ”O Haupt voll Blut und Wunden” må vara byggd på en dalakoral, men ligger harmoniskt, melodiskt och naturligtvis formmässigt mycket nära Bach. Sandström gör liksom en pastisch på en dalakoral vilket blir en pastisch på Bach. Men samtidigt är det genuint och allvarligt, eget. Även melodin i ”Ach Golgatha”, med den antydda harmoniska rundgången, påminner om ”originalet”, liksom koralen ”Wenn ich einmal soll scheiden”: svagt, liknande harmonik och samma syllabiska rytm.
Uppsala akademiska kammarkör gjorde garanterat intryck på Berlinborna, och solisterna var utmärkta, där Olle Perssons (baryton) Jesus och Karin Dahlberg (sopran), med sin täta och samtidigt öppna och runda klang imponerade mest. Det är under alla omständigheter ett välkomponerat verk. Tätt, effektivt, enhetligt. Men detta också för att det följer ett original. Så lätt går det inte att komma undan historien och Bach lämnade minsann inte Sandström ifred. Sven-David Sandströms Matthäus-Passion ligger någonstans mittemellan att vara en genuin tonsättning av en av kristenhetens centrala texter och myter och att vara en kärleksfull replik på ett av västvärldens (och kristenhetens) stora verk. Beroende på hur man som lyssnare väljer förhållningssätt och ingång till verket kan betyget bli väldigt högt.
Andreas Engström
