Miraklet i Mare Balticum Kammeropera av Reine Jönsson. Libretto och regi: Patrik Sörling. Palladium, Malmö, 26 mars 2014.
Ett nutida musikspråk och renässansinstrument är en ovanlig och minst sagt spännande kombination, där det mest kända och för samtidsmusiken kanske tidigaste exemplet är Mauricio Kagels Musik für Renaissance-Instrumente. Nu har den svenska tonsättaren Reine Jönsson, som för en större publik främst är känd för den eklektiska operan Cecilia och apkungen för ganska precis ett decennium sedan, ytterligare utvidgat repertoaren med operan Miraklet i Mare Balticum, som efter premiären i Kristianstad även spelats i Växjö och Malmö. Librettisten Patrik Sörling, som också står för regin, tycks ha inspirerats av dessa förutsättningar. Med uppenbar leklusta har han författat en saga som kombinerar nutid och dåtid runt Östersjön, som på latin heter Mare Balticum.
Huvudaktörerna i sagan är Alkfågel, som gestaltas av barytonen Andreas Landin, och Ingen, som sjungs av sopranen Aino Lund Lavoipierre. Båda har en något kryptisk identitet. Alkfågel är egentligen namnet på en utdöd fågelart, men som i operan gestaltas som en hygglig, medelålders karl som gärna tar sig en slurk ur sin fickplunta och påminner om alla de glada färjeresenärerna som turar över Östersjön för nöjets skull. Ingen är en medelålders kvinna med stort hjärta som värnar om naturen. De tycks vara vänner, träffas för picknick vid stranden och dricker vatten som renats med solkraft, vilket i programhäftet presenteras som en svensk uppfinning.
Medverkar gör också två dansare; Emilie Söderström representerar Havet och Adam Seid Tahir Staden, som han iklädd svart kritstreckskostym porträtterar genom stepdans à la Fred Astaire. Båda är andraårselever på Kungliga svenska balettskolan, men lyckades likväl trollbinda publiken med sina fullfjädrade insatser.
De sex musikanterna trakterar historiska instrument, som fiddla, blockflöjt, gotisk harpa, luta, skalmeja, dulcian, samt åskplåt och diverse rytminstrument. Likt sjöfolk är de iklädda varma mössor; ibland agerar de också som kör och sopranen Ute Goedecke är berättare. Föreställningen leds från en kistorgel av energiska Pia Bygdéus.
Operan består av sex scener och liksom på Elisabetansk tid spelar man utan ridå, vilket passar utmärkt till operans instrumentbesättning och genren mysteriespel som antyds i operans titel. Den nutida diskursen skapas dels genom musiken, och dels genom librettots postmoderna stilgrepp som öppnar för olika individuella tolkningar.
Musiken är skiftande och händelserik. I det trekvartslånga verket förekommer en mängd tempoförändringar och rytmiska partier hörs omväxlande med polyfona som flödar vackert fram i fri tonalitet. Samklangerna präglas av öppna intervall som kvart, kvint och oktav, vilket ger associationer till renässansens harmonik. Höviska danser och gycklare som förknippas med Östersjöns forna storhetstid, och som hör till Kristianstadsbaserade Ensemble Mare Balticums kärnrepertoar, saknas dock helt.
Handlingen leker med allehanda associationer men som lämnar en med en del frågetecken. Dit hör solvattnet och alkfågeln, vars flerskiktade betydelser aldrig klargörs, vilket även gäller den omtalade flodvågen som tar Alkfågelns liv. Jag förstår heller inte varför just stepdans får representera staden och nutiden? Och vad är det egentligen för mysterium som operan handlar om? Att naturen räddas med människans hand (”solvatten”) eller att den i flodkatastrofen (M/S Estonia?) omkomna Herr Alkfågel visar sig i Ingens dröm, eller att ett mynt dyker upp ur sanden och försvinner igen? Det kan vara allt eller inget, individens lycka eller mänskligheten öde.
Slutligen inställer sig frågan vem denna opera vänder sig till. Jag vill påstå att denna mångtydighet men utan politisk spets har svårt att fånga en vuxen publik. Däremot kan jag tänka mig att Mysteriet i Mare Balticum kan ha stor succé som skolföreställning, för den är absolut lämpad för att locka fram ungdomars intresse för miljö, musik och musicerande.
Marion Lamberth
